Dags för Fototriss igen. Denna gång är det också tävling. Man kan vinna presentkort från Coolstuff, hade varit en perfekt present att ge min bror. Det är ju så svårt att köpa presenter till honom, men på Coolstuff handlar han ofta. Av honom fick jag denna sak i present som man kan köpa på Coolstuff.

Döden har alltid fascinerat mig ända sen jag var liten. Människor som levde för 100-tals år sedan, hur dog dem och hur levde dem? Det väckte mitt intresse för historia. Jag är väldigt intresserad av Förintelsen. Alla människor som dog och den ondskan som fanns. Hur var livet för en jude i ett koncentrationsläger? Vad var deras tankar? Hur kunde Hitler hata så mycket?

Ibland när jag går i en trappa så slår tanken mig att allt som behövs för mig att dö är att jag trillar. Det skrämmer mig. Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för att livet ska ta slut så plötsligt. Det skrämmer mig, att livet är så skört. Jag vill inte dö en meningslös död som att trilla i en trappa. Jag vill inte lämna alla som är mig kära utan att ta farväl. Jag vill inte lämna min häst och hund överhuvudtaget, för om inte jag är hos dem hur kan jag veta att de har det bra?

Så varför sitter jag mitt i natten och funderar på döden? Jo, jag råkade få fram en bild och ett namn på en pojke. Han hette John Hron, han blev bara 14 år, mördad. Ihjälslagen. I år skulle han bli 31, 10 år äldre än mig. Jag var 4 år när han mördades. Idag hade han säkert haft ett jobb och en familj. Men det bestämde ett gäng nynazistiska tonåringar att han inte skulle få. Man kan se bilder på deras ”verk” på google. Jag vet inte om jag ska tycka att det är rätt eller fel att publicera sånna bilder. Jag tycker det är fel för att en anhörig kanske ser dem och påminns om det hemska. Det som är bra är att visa den ondska som finns. Vad andra människor kan göra mot en. Att få folk att reagera och göra något.

Senare hittar jag en 13 årig tjej, Josefine Boo också mördad, av sin 15 åriga killkompis. Hon dödades av någon som hon litade på. Han hade inget annat motiv till mordet utan att en tanke flög igenom honom. Hur skulle det kännas att döda någon?

Vissa tragiska händelser fastnar i mitt minne, som Fadime och Göteborgs branden. En hemsk händelse som etsats sig fast i mitt minna är mordet på Therese Rojo. Från första framsidan på en tidning som visade en bild på en ung tjej som blivit mördad så berörde det mig. Oftast så gör det inte det, visst jag tycker det är väldigt tragiskt och sorgligt när någon mördas, men Therese berörde mig djup. Jag vet inte varför. Kanske för att hon var några år yngre än mig eller påminner lite i utseendet om en vän. Men henne har jag tänkt ofta på. Kollat hennes blogg och den blogg som hennes vänner skriver om saknaden efter henne, klipp på youtube och i natt hittade jag även hennes bilddagbok.

Det känns så konstigt att se en bild på henne, så full i liv. Jag funderar ofta att tänk om hon visste vad som skulle hända. Hon planerade för framtiden, såg fram emot sitt liv, hon levde. Skulle hon gjort något annorlunda?

På hennes sista blogginlägg finns det 2000 kommentarer där det står ”RIP” eller ”Vila i frid” från människor som inte känner henne eller som gick på samma skola som henne. Jag fick bara nån sån där känsla, hur kul kan det vara att se alla dessa kommentarer om sig? Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, men av nån anledning så gillar jag inte alla Vila i frid-önskningar. Om jag skulle bli mördad så skulle jag inte vilja ha min blogg nerklottrad med massa Vila i frid-önskningar. Jag har ingen aning om varför jag är så emot det, det är ju ändå bra att folk bryr sig.

Självklart undrar man vad det är i människor som driver någon till att döda en annan person. Om så okänd eller en vän. Det kommer man aldrig förstå. Vad gick genom Therese huvud när hennes vän försökte döda henne? Det kommer man aldrig få veta.

Det är större risk att bli dödad av en familjemedlem eller vän än av en okänd person. Många kvinnor har blivit mördade av den dem älskat, någon som dem litat på. Det känns som att man inte kan lita på nån. Kanske man borde flytta långt bort från civilisationen? Nä, det skulle bli för ensamt och den dan man går bort så vill man att folk ska sakna en. Men vill inte att det ska ta dagar, veckor eller månader innan någon upptäcker att man är död. Nej, ensam vill jag inte leva.

Ibland blir jag nyfiken och känner mig förväntningsfull. Jag vill så gärna veta vad som händer när man dör, kommer man att se ett vitt ljus kanske? Men döden väntar jag gärna med. Först vill jag leva ett fullt liv som dessa barn inte fick. Jag vill förverkliga mina drömmar som dem inte fick chansen till. Jag vill dö som en gammal och rynkig tant, med människor som jag älskar i min närhet.

Dagens Fototriss blev utsikt över Vättern.

Det bästa med att bo i en ny stad är att men hittar så många nya platser. Igår var jag och Nuka ute och virrade lite och vi hittade en jättefin skogsrunda. Men vi gick inte så lång så idag var vi och utforskade den. Det jag hittade trodde jag aldrig skulle finnas gömd där. Vi gick längs en fors och jag såg förfallna murar vilket jag trodde var en gammal damm. Men det var också ruiner från en gammal kvarn där någon har bott. Så här stod det på skylten brevid.



Jag verkligen älskar historia och sån här historia är helt underbar. Någon har dött på platsen, hur vet man inte men kanske en olycka. Flera familjer har bott och jobbat på denna plats och det enda beviset som finns är en förfallen grund.





Tegelstens rester.



Hur det såg ut när kvaren stod där är svårt att säga, men kan bara gissa. Men det var fullt av träd över allt och en del var väldigt stora, så det är svårt att se hur en hel byggnad kunde få plats där. På många ställen i skogen kunde man se människors arbeten. små kanaler de grävt för att leda vattnet rätt, stenmuren de byggt för att hålla vattnet på plats som nu var täckt av mossa och träd väste ovanpå. Ååå, vad jag älskar sånt! Ännu mer när man heller inte förväntade sig att hitta allt detta i skogen. Även en mossbetäckt förfallen stenmur långt ute i skogen kan ge mig rysningar. Hur länge har den stått där och varför? Hur såg det ut på den tiden då muren byggdes? Tänk på allt det arbete de lagt ner på muren, för det är inte enbart vad du kan se på ytan. Utan stenmuren går ofta ner i jorden för att den ska bli stadigare. Tänk allt det arbete att bära fram alla dessa stenar. Tur att dem bodde i småland där det finns gott om dem.

Sen kom Nuka och jag ut på en äng och jag såg ett sånt vackert ensamt träd. Självklart tyckte Nuka att det var dags för honom att vara med på bild.



Jag pausade lite där med varm choklad och självklart skulle Nuka vara med på bild IGEN!



Sen har jag provar att redigera några bilder. Ja, det enda jag kunde göra var att förstärka kontrasterna. Inte så mycket till redigeringprogram jag har.



Även att det var kul att hitta ruinen så finns det inget härligare att se än en överlycklig hund som bara lyser av glädje genom ögonen.

Fototriss dags! Veckans tema är underifrån, så jag tog med kameran och hunden och gick ut på jakt efter underifrån. Över tvåhundra bilder blev det, men ändå kändes ingen rätt. Dem kändes så tråkiga eller att dem inte passade in. Men just när jag tänkte ge upp så kom jag på bilderna på min älskade Siri. Hon som varit så mycket i mina tankar den senaste tiden så det passade bra att ta med henne nu.

Många av oss tror på ett liv efter döden. Vi finner tröst i det och livet känns inte lika meningslöst. Ibland tror jag på ett liv efter döden ibland finner jag tröst i mörk grav där jag sakta ruttnar bort. Men det finns alltid en hundhimmel för mig. Tanken på att aldrig mer får se mina hundar eller alla andra djur jag haft är hemsk. För mig är dem inte död bara borta och en dag ska vi träffas igen.

Min första hund, Nalle, som dog var min absolut bästa vän. Han om någon kände mig. Han tröstade mig när jag var lessen, väckte mig på morgonen på mammas order, han kunde göra mig lika glad som irriterad ibland. Han kunde få mig att göra precis som han ville. När mamma bakat kringlor, vilket var hans favorit, så var det mig Nalle hämtade. Han kom och på något sätt visade att han ville något. Jag sa visa. Han gick till köket tittade på skafferidörren och gav jag honom ingen kringla så kom han till mig om och om igen tills han fick en. Han blev 12 år, en riktig gamling.

Jag, pappa och farfar åkte med honom till djursjukhuset. Usch, så ledsen jag var men då gjorde farfar något ovärderligt. Han fick mig att skratta. Men det tog ett tag för mig att klara av att tänka på Nalle. Det var bara för smärtsamt att tänka på att han vart borta. Jag ville inte tro det. Några veckor efter att Nalle dog så besökte han mig. Det låter säkert dumt men jag tror på det. Han besökte mig i en dröm. Nu minns jag inte så mycket för det var några år sen. Men jag drömde att Nalle var hos mig men jag visste att han var död och bara var på besök. Vi lekte och allt vi brukade göra ihop. Men sen gick Nallen in genom en dörr, men jag fick inte följa efter. En lite pojke hindrade mig och sa att Nalle var med honom nu. Jag blev jätte arg för nalle var ju min hund. Men sen förstod jag att Nalle tillhörde denna pojke nu som älskade honom och skulle ta bra hand om honom.

Nalle var en omplacerings hund och vi fick honom av en barnfamilj med en dotter och en son. De kunde inte längre ha kvar Nalle för deras son var sjuk och de spenderade för mycket tid på sjukhuset för att ge Nalle det han behövde. Kanske han var pojken i min dröm? Det vill jag tro i alla fall.

Min andra och första egna hund var Siri. Hon är en lång och tragisk historia men oj så mycket glädje hon gav mig. Ingen i hela världen kunde få mig att skratta av ren lycka, men hon kunde. I mina ögon var hon perfekt, trots sin lever. Hon hade många idéer för sig. Då bodde jag hos min pappa ute på landet och när hösten kom skulle hästarna fodras, Siri var alltid med och hjälpte till. Så när hon hade lärt sig det brukade hon sätta sig framför teven vid 6 - 7 tiden på kvällen. Då visste man att det var dags att ge hästarna mat. När hon bara var några månader brukar hon göra likadant igen om kvällarna fast vi 8 – 9 tiden. Då skulle hon ner till stugan och sova. Så jag gick ner med henne, hon gick in och la sig och jag lämnade henne där. Men sen en kväll när jag kom ner hade hon haft sönder en soppåse full med skräp i. så det var sista gången hon fick gå och lägga sig själv.

En annan sak jag älskade hos henne var hennes besatthet i morätter. Det går inte att beskriva hur mycket hon älskade dem, men ofta använde jag skivor av morötter som godis till henne. Ofta var hennes bajs full av små, små moröttsbitar ( då hundar inte kan smälta rå morot).

Men hon dog i höstas, det var nog den värsta tiden i mitt liv. Nuka min nuvarande hund hade jag skaffat en månad innan Siri dog. Jag hade ju planerat 12 år med Siri i mitt liv, så en hund ville jag ha. Det skulle också bli otroligt jobbigare och saknaden större om jag inte hade skaffat Nuka.

Jag kände mig tom när Siri var borta. Allt var meningslöst och när jag vaknade på morgonen kände jag mig som en tom canvas. För mig fanns det inget som var värt att göra. Men Nuka höll inte med och hade jag inte haft honom eller min häst Donna så hade jag stannat i sängen. Men under några månaders tid kände jag en enorm närhet av Siri. Jag kunde känna att hon låg på golvet nära min säng. Ibland kunde Nuka få till ett typiskt Siri ljud som han aldrig gjort tidigare eller sen dess. Ibland när jag och Nuka låg och myste i min säng, så kunde jag känna Siris närhet i Nuka. Om jag blundade så luktade Nuka som henne, hans korta päls kändes som hennes långa. För en kort stund var han Siri. Varken jag eller Siri ville släppa taget om varandra, även om det fick mig att må sämre vissa dagar då det påminde mig om att hon var borta. Men med tiden började jag må lite bättre, blev lite gladare och jag och Nuka fick ett starkare band.

En dag satt jag i mitt rum, Nuka som i min säng och jag tänkte på Siri. Bara tanken på Siri fick mig att le och jag kände en sådan otrolig tacksamhet mot Siri. Av någon anledning sa jag Tack Siri högt. Då började jag känna att hennes närvaro lättade, inget jag ville och jag blev nästan lite rädd för att hon skulle försvinna igen. Men hennes närvaro försvann mer och mer för varje dag. Nu känner jag henne bara vid ytterst få tillfällen.

Jag tror på detta lika stark som folk tror på spöken eller en gud. För mig hälsade Nalle på mig och Siri var hos mig trots att hon var död.



Siri, den duktiga krusbärsplockaren.



Nalle som älskade att bli fotad.
Bilden är tagen med min allrs första digitalkamera.

Bara för att Annie så snällt utmanade mig så får jag väl ta å göra det då. Man ska alltså berätta 5 saker om sig själv som ingen vet. Svårt, för jag vet inte vad folk vet om mig. :P Men här kommer iaf nått:

1. När jag var lite skaffade jag en mus som jag döpte till Fanny. Efter att ha haft henne i några veckor födde hon 6 ungar. Jag behöll en för att min kompis ville ha en, fast den skulle stanna hos mig. Vi bad djuraffären där vi lämnade ungarna att välja en unge som de trodde var en hona. Det var en hane, så efter några månader blev fanny dräktig igen, dena gång med 11 ungar! Jag behöll en igen men denna gån fick djursjukhuset välja ut en hona, de valde rätt. Så de andra 10 ungarna och hanen lämnades på en djuraffär.
Tre månader senre när den andra honan "Pluttan" blev könsmogen så började hon och Fanny att bråka. På min födelsedag hitade jag Pluttan död i buren och Fanny satt hopkuren en bit bort, chockad säkert. Så jag tog upp henne och hon somnade snabbt i min hand.
Fanny blev en riktigt gammal mus, över två år hade jag henne. Sen får man lägga till att hon var några månader när jag löpte henne. Så hon kan nog ha blivit 3 år, vilket är mycket för en mus.

2. Jag vill bli bäst på mycket men jag vill inte träna för att bli det, utan jag vill vara en naturbegåvning.

3. Jag är en människa som skjuter upp saker, tar sen, gör sen är nog min livsfilosofi. Vilket jag också stör mig väldigt mycket på.

4. Jag är en stor dagdrömmare och försvinner lätt in i mina tankar, inte så bra när man kör bil kan jag säga er.

5. När jag var lite ville jag göra lumpen. Jag ville det så otroligt mycket, mest för att jag ville göra deras hinderbana.

Eftersom jag bara läser en blogg och hon har redan gjort denna utmaning så struntar jag i att utmana andra. Istället lägger jag till en "hemlighet".

6. Hör jag en mygga kan jag inte vara still. Känner nästan lite panik. Hör jag en mygga i mitt rum så kan jag inte sova innan jag hittat och dödat den. Jag tar även upprepande gånger på min kropp så att ingen mygga kan sätta sig eller de som redan satt sig förhoppningsvis dör. Ibland känner jag att jag gärna vill skrika.




Så hör såg mina musungar ut. Men dem var som sötast när det fått päls och lite smått börjat öppna ögonen. Men sen växte bakbenen och de skuttade runt så det var nästan omöjligt att få tag på dem.

Äntligen Fototriss igen, har inte varit med på två veckor nu. Denna gång är det ett sånt härligt tema som man får miljoner ideer till. Så jag packade med min kamera och hund i bilen och åkte till skogen. Tre bilder hann jag ta, sen dog batteriet. Typiskt! När batteriet är fullt så är solen borta. Nåja, det får bli bilder från en sommar jag aldrig kommer att glömma och med en lite udda familj som gäst.

Första gånge vi upptäckte vårt besök var när jag hade min häst inne i stallet. Helt plötsligt började det krafsa bland några skräppåsar. Förts trodde jag att det var en av våra katter, men ingen katt kom när jag ropade. Sen slog det mig, tänk om det är en råtta! Jag gillar råttor men inte vilda och jag vill inte ha dem i stallet. Så ut med hästen i hagen. Tillbaka till stallet tog jag fram en stol, ställde mig på den och höll en sopkvast i handen. Jag började peta på alla skräppåsar tills jag hittade den som det fräste ifrån. Jag lyfte skaftet på sopkvasten och slog till lite på påsen. Inte hårt för jag ville inte skada råttan, bara skrämma iväg den. Men ingen råtta kom ut, utan den fräste bara. Jag gjorde det några gånger, men det blev samma resultat. Men ibland kom det ett konstigt ljud från råttan, ett kuttrande ljud.
När jag gav upp ringde jag pappas sambo, djurvetaren, Louise. Hon tyckte jag skulle vänta tills hon kom hem, så råttan fick vara. När hon kom hem gjorde jag samma sak igen med sopkvasten på råttan och det det konstiga kuttande ljudet kom franm igen. Då slog det i Louises huvud att detta inte var en råtta uten en igelkott. Då ringde vi till min framor, den andra djurvetaren, för att kolla om igelkottar kunde ha ungar nu. Hon var osäker och efter lång fundering så bestämde vi för att öppna skräppåsen för tänk om igelkotten hade fastnat på nått sätt där inne. När vi river upp påsen så ligger det en trasig termos där och en stor hög med hö. Vi gräver lite i höet och helt plötslit kommer rosa nakna igelkottungar fram. Synd att jag inte hade kameran med mig.
Igenkottfamiljen fick ligga kvar i skräppåsen och där växte dem upp. När dem var stora nog så mötte man dem ofta vinglandes på stallgolvet. Ibland såg man dem dia på sin mamma som snarkade högt. Det var hela 6 ungar i kullen, tyvärr hittade vi en någon månad senare ihjälkörd på vägen. Men nästa år fick vi besök av två igelkottar som försökte leta bo bland hästarnas hö på logen. Men de hittade ingen duglig plats, så vi fick inga ungar de året och har inte sett dem sen dess.









Kan ju tillägga att man borde fokusera på dessa underbara djur som håller på att dö ut och blir allt mer sällsynta.

Ibland vet jag inte varifrån jag får alla mina ideer, men helt plötsligt så poppar dem bara upp. På nått vis kom jag ihåg mina 50-öringar när jag kollade igenom vackans fototriss-bilder. Jag blev så tvungen att sluta upp med det jag gjorde för att testa min idé. Oj va kul det var! Det trodde jag inte då jag inte gillar att fota inomhus och jag trodde inte motivet skulle vara så kul att fota. Men ju mer jag fotade desto fler ideer dök upp om hur jag skulle fota mina 50-öringa. I slutet testade jag också att fota mina polkagriskarameller, men det var inte like kul.

Så här blev resultatet:

















Nu när jag la upp bilderna så kom jag på en till idé som jag måste prova! En riktigt kreativ kväll blev det. Härligt!

Äntligen är det dags för Fototriss igen, tycker det var ett väldigt roligt tema denna gång. Det inspererade mig verkligen. Tidigare när jag örjade skriva detta fick jag en idé om ett motiv jag ville prova. Det var så kul att fota det så jag höll säkert på i en timme. Det var länge sen jag tyckte att det var så kul att fota inomhus.

Men här är min triss...








...och en fjärde lägger jag till för att jag gillade temat så mycket :D

Dags för Fotootriss igen och jag hade nog lite tur som varit på Kolmåden i helgen. Det var väldigt kul trots att största delen av parken var stängd så fick man i alla fall se dem roligaste djuren. Vi var också inne hos vargarna idag, men dem bilderna har inte kommit in i datan än då kameran dog och är nu på laddning. Så det blev dessa bilder:

Igår följde jag med en kompis till stallet för att titta på när hon red. Oj, vad jag såg fram emot det. Allt som har med hästar att göra är så otroligt kul. Hon går på samma ridskola som jag gick på under 7 år för ungefär 7 år sen. Så jag var väldigt nyfiken på hur det var där nu. Fanns det någon gammal häst från min tid kvar? Hur var lektionerna?

Det är inte så jättemycket jag minns från den tiden då jag red där. Men två saker minns jag tydligt. På en lektion skulle vi helt plötsligt börja ställa hästen i hörnen. Jag kan inte minnas att instruktören gick igenom om hur man skulle göra. Kanske hade jag missat en tidigare lektion. Men i alla fall. Instruktören gick och ställde sig i ett hörn som vanligt. Vi andra följde fyrkantspåret och skulle ställa hästarna i alla hörn. När vi passerade instruktören så berömde hon eller gav kritik. När jag passerade kunde hon ibland säga ”Bra Jessica!”. nästa gång kunde det vara tvärt om: ”Du måste ställa hästen i hörnet!”. Jag hade ingen aning om hur man skulle göra, vad jag gjorde rätt eller fel. På den tiden var jag för blyg för att fråga.

En annan gång hade vi hoppning. Då var vi 12 personer i gruppen. Några var där för att rida igen en missad lektion. På ena långsidan var en kombination av hinder uppställda, på den andra sidan skulle vi ställa oss på led för att i tur och ordning hoppa kombinationen. Största delen av lektionen stod man där på kö och väntade. Hade man tur så hann man hoppa två gånger eller gick det dåligt så fick man hoppa lite mer. Tack och lov att jag slutade där och började på en mindre privat ridskola.

Så hur var det nu? Inga hästar från min tid var kvar. Vilket jag var glad över för ingen häst ska vara mer än några år på en ridskola, tycker jag. Mitt första intryck var att det såg förfallet ut. Speciellt det lilla ridhuset påminde om en gammal, gammal lada. Det är lite tråkigt att dem inte lägger ner tid och pengar på att fräscha upp stället. Men jag vet att det är dyrt att sköta en ridskola, hästar kostar personal ska ha lön m.m. Men man kan enkelt fräscha upp stället genom att måla det. Något personalen skulle klara av själva.

Men det var inte det värsta. Lektionerna var kaos! Det var 8 personer som red just då. Ridhuset var på tok för litet för att rymma alla dem. det fungerade när alla skrittade i samma varv. Men sen när dem skulle börja trava så blev det kaos. Först och främst så hann dem inte trava särskiljt långt innan de var tvungna att sakta av för att de kom för nära en annan häst. Men det värsta av allt var att dem SPARKADE igång hästarna. Det ända man hörde var:


Jag blev chockad över att man sparkade på hästarna. Men jag minns mycket väl hur ridskolehästarna var på min tid, sega. Så för att få kraft och en reaktion från hästen så sparkar man dem. Men problemet är att hästarna inte reagerade. De gick lika slött, men efter flera sparkar började hästarna att trava. Det konstigaste av var att läraren inte sa något. Senare uppmuntrade hon till att sparka hästen, men hon använde orde "kicka igång". Vid ett tillfälle sa hon till en elev som försökte smacka igång hästen. Att man inte ska smacka så ofta för då ”bedövar” man hästen och den slutar lyssna. Utan smackning skulle man använda ytterst sällan. Då undrade jag varför hon inte sa samma sak när en elev sparkade hästen om och om igen utan resultat.

Ni kanske läst någon gång hur man torterade en kvinna förr i tiden för att se om hon var en häxa. Ett knep var att sticka en nål upprepande gånger inom ett litet begränsat område. Om kvinnan inte kände nålen sticka in i huden så var hon en häxa. Vilket förr eller senare händer då det område man sticker på blir som bedövat av smärta.

Det är lika dant när det kommer till att spark igång hästar. En häst kanske har upp till 4 elever vissa dagar, kanske mer, som sitter och sparkar. En häst har en hög smärtgräns med dem har en otrolig känsel som gör att de kan känna även den minsta flugan som sitter på kroppen. En häst känner din minsta lilla rörelse i kroppen, trots att du har sadel på. Problemet med hästarna på ridskolan är att de inte har någon respekt för sin ryttare. Respekterar en häst inte dig så lyssnar den inte på dig, så enkelt är det. För att vinna en häst respekt så krävs det arbete, från marken! Det är inte lönt att jag ska ta upp alla risker det finns att sitta upp på en häst som inte respekterar dig. Kort sagt kan det sluta med din död.

En ridskola fokuserar bara på ridningen, inte hantering av häst. Någon genomgång om hur man borstar, sadlar och tränsar. Men det är så mycket mer man ska veta.



Nu till nästa sak, deras övning. De skulle galoppera över 5 bommar på den ena långsidan. Själva övningen gick ut på att kunna kontrollera galoppen, med andra ord att samla den. Problemet var att uppgiften var på tok för svår. En tjej som red kunde inte kontrollera hästen i galopp knappt i traven heller. Hon hade ingen balans och låg nästan på rygg när hon galopperade. Hon hade ingen kontakt med hästens mun utan tyglarna glappade jämt eller så höll hon balansen i handen vilket gjorde att hon slet i hästens mun. Jag kan inte ens minnas att instruktören gick igenom HUR man skulle göra. Jag funderade även om människorna där kunde galoppfattning för ännu en gång sparkade de igång hästarna.

Det fanns många fel och brister under den lektionen. En häst var på väg att lägga sig med ryttaren på rygg. Instruktören gjorde inget och eftersom eleven inte kunde kontrollera hästen hoppade hon av illa kvickt. Sen kom instruktören för det var ett uppenbart fel med hästen. Men hon gjorde ingenting när ryttaren satt på. Hade ryttaren inte hoppat av kunde det ha slutat riktigt illa.

Nej, ridskolan var en besvikelse. De borde ta sitt ansvar att lära eleverna hur man rider RÄTT! Ridskolan är ofta grunden för de flesta som sysslar med hästar. Det är ridskolan som lär eleverna hur man gör saker. Men dem lär ju dem inget! Det är inte så konstigt att ryttare får problem eller inte klarar av att ha en egen häst. Det är ridskolan som formar synen på hästar. Många av eleverna såg hästarna som leksaksdjur, speciellt en. En tjej som var förtvivlad, sur och irriterad över att hon skulle rida en ponny. Hon trodde att hon skulle rida ponnyn för att hon var dålig. För det är ju barn som rider ponnys och då betyder väl det att instruktören tyckte att hon var dålig. Usch, vad hon irriterade mig, så självcentrerad och upptagen av sig själv. Hon såg bara storleken på hästen och hörde ordet ponny. Hon såg inte hästens kapacitet eller vad hon kunder lära sig. För att kunna kalla sig en ryttare måste man kunna hantera alla hästar. Inte bara dem fina och dem man gillar att rida.

Jag är djupt besviken på ridskolan och arg, frustrerad och tycker synd om dem som betalar för detta! Instruktören var den sämsta jag sett på länge och jag undrar hur hon rider. Sparkar hon också hästarna så som hon lär ut?

Vill du veta hur man ska rida? Kolla här. Titta noga på hans skänklar. Kan du se att han sparkar hästen? Kan du se hur han rör på skänklarna? Hur han fattar galopp? Hur han gör galoppombyte?

Men nu vet jag vad jag ska göra med mitt liv. Jag ska start en ridskola, eller nej en hästskola. Där man får lära sig ALLT som har med hästar att göra.

Igår blev jag förföljd när jag skulle till min häst. Det var inte kul. Först började dem lite försiktigt och kom och hälsade. Men sen ville dem inte gå, gick jag så följde dem efter. Vad jag än sa så hjälpte inget. De började slita i jackan så jag nästan föll, för starka var dem. Sen tog dem tag i kamera remmen och började slita. Jag blev ju livrädd att det skulle dra med sig kameran och att den skulle gå sönder.

Sen gick jag till min häst Donna och dem var fortfarande efter mig. Sen kom en till större och gjorde dem sällskap så jag kände mig lite trängd. Man vet ju aldrig om dem får för sig att börja sparka en. Men jag tog tag i Donna och vi gick ut ur hagen. ÄNTLIGEN slutade dem förja efter

Mina förföljare var två urgulliga och mycket nyfikna föl ;D









Det tredje fölet var inte så intresserad av mig utan låg kvar och vilade.

Nu är det äntligen dags för Fototriss igen. Härligt! Denna gån är det också tävling och man kan vinna presentkort hos Coolstuff. Veckans tema är ju väl passande inför alla hjärtans dag. En dag för alla tycker jag inte enbart par. När jag var liten, eller kanske borde säga yngre, så gav jag och min vänner varandra alla hjärtans dag presenter. Vilket passade mig utmärkt eftersom jag fyller år två dagar innan så då fick man dubbelt upp av presenter.

Men annars tycker jag inte att alla hjärtans dag är så speciellt. varför ska man ha en bestämd dag för att visa hur mycket man tycker om någon? Vad gör man under de andra 364 dagarna? Nä, jag tycker det är mest press när alla hjärtans dag kommer. Speciellt om man är ett par. Då snurrar en massa frågor. Ska vi fira det? Vill h*n fira? Hur ska jag göra? Köpa blommor och choklad eller förväntar sig h*n något mer romantiskt som en middag? Tänk om h*n inte är lika seriös som jag i förhållandet? Tänk om h*n köpt något till mig och jag inte till den?

Vill du gifta dig med mig?







Ja, alla hjärtans dag är förvirrande. Men det är nog en rätt bra dag ändå.

När ni ändå är här så undrar jag, hur och var sparar ni alla era bilder? Jag tyckte att jag var smart i somras som köpte en extern hårdisk. Dit förde jag över alla mina bilder och raderade alla på datan för att få mer plats och ordning. För några veckor sedan bläddrade jag igenom den externa hårddisken och helt plötsligt hängde den sig. Den ville inte starta igen om jag inte formaterade först. Så i panik hittade jag ett data företag men dem lyckades inte få fram något. Tydligen är inte externa hårdiskar så bra som man tror. Utan dem är extremt känliga och måste ligga helt plant när dem är inkopplade och inte utsättas för några stötar. En hemsk läxa lärd då många bilder betydde mycket för mig. :(

Jag älskar Slottsliv. Titta in i alla dessa magiska slott. Endel är extremt vackra och andra är inte så speciella, eller för mig för moderna. Jag älskar historian om platsen, de vackra möblerna och alla andra ideer man hade förr. Programledaren tycker jag är jättebra och skule nog kunna få vad som helst intressant.

Idag såg jag ett avsnitt där ett par hade köpt en nästan förfallen herrgård/slott. De har gjort ett otroligt jobb. Då undar man vad fan har dem för yrken? Gården köpte dem säkert hyfsat billigt, men renoveringen och alla de gamla möblerna är ju inte billiga. Vad krävs för att ha råd att bo i ett slott eller fonare herrgård?

Men något jag störde mig på av detta par var att dem hade en chihuahua. Jag har inget emot den rasen utan tycker att den är väldigt söt. Men dem gick runt och bar på hunden överallt. Vid ytterst få tillfällen kunde man se hunden gå. Jag förstår inte människor som går runt och bär på sina hundar. Visst det kan vara mysigt att ta upp hunden för att krama eller gosa lite med den. Men att gå och bära på hunden. Nej, hundar har fyra ben som fungerar alldeles utmärkt!



Ett slott jag mer än gärna skulle vilja bo i är Teleborgs slott i Växjö. Omgivningen är så vacker, perfekt storlek, bygnadens utsmyckningar och statyer är helt underbar!! Men tyvärr så är det Växjö kommun som äger slottet, tror jag. Slottet används mest för olika tillställningar som bröllop och liknande. Tror också att det används som hotel.

Se, jag kan gå alldeles utmärkt! :D