Fototriss: Fyrkantigt
Dags för Fototriss igen. Denna gång är det också tävling. Man kan vinna presentkort från Coolstuff, hade varit en perfekt present att ge min bror. Det är ju så svårt att köpa presenter till honom, men på Coolstuff handlar han ofta. Av honom fick jag denna sak i present som man kan köpa på Coolstuff.
Tankar om Döden
Döden har alltid fascinerat mig ända sen jag var liten. Människor som levde för 100-tals år sedan, hur dog dem och hur levde dem? Det väckte mitt intresse för historia. Jag är väldigt intresserad av Förintelsen. Alla människor som dog och den ondskan som fanns. Hur var livet för en jude i ett koncentrationsläger? Vad var deras tankar? Hur kunde Hitler hata så mycket?
Ibland när jag går i en trappa så slår tanken mig att allt som behövs för mig att dö är att jag trillar. Det skrämmer mig. Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för att livet ska ta slut så plötsligt. Det skrämmer mig, att livet är så skört. Jag vill inte dö en meningslös död som att trilla i en trappa. Jag vill inte lämna alla som är mig kära utan att ta farväl. Jag vill inte lämna min häst och hund överhuvudtaget, för om inte jag är hos dem hur kan jag veta att de har det bra?
Så varför sitter jag mitt i natten och funderar på döden? Jo, jag råkade få fram en bild och ett namn på en pojke. Han hette John Hron, han blev bara 14 år, mördad. Ihjälslagen. I år skulle han bli 31, 10 år äldre än mig. Jag var 4 år när han mördades. Idag hade han säkert haft ett jobb och en familj. Men det bestämde ett gäng nynazistiska tonåringar att han inte skulle få. Man kan se bilder på deras ”verk” på google. Jag vet inte om jag ska tycka att det är rätt eller fel att publicera sånna bilder. Jag tycker det är fel för att en anhörig kanske ser dem och påminns om det hemska. Det som är bra är att visa den ondska som finns. Vad andra människor kan göra mot en. Att få folk att reagera och göra något.
Senare hittar jag en 13 årig tjej, Josefine Boo också mördad, av sin 15 åriga killkompis. Hon dödades av någon som hon litade på. Han hade inget annat motiv till mordet utan att en tanke flög igenom honom. Hur skulle det kännas att döda någon?
Vissa tragiska händelser fastnar i mitt minne, som Fadime och Göteborgs branden. En hemsk händelse som etsats sig fast i mitt minna är mordet på Therese Rojo. Från första framsidan på en tidning som visade en bild på en ung tjej som blivit mördad så berörde det mig. Oftast så gör det inte det, visst jag tycker det är väldigt tragiskt och sorgligt när någon mördas, men Therese berörde mig djup. Jag vet inte varför. Kanske för att hon var några år yngre än mig eller påminner lite i utseendet om en vän. Men henne har jag tänkt ofta på. Kollat hennes blogg och den blogg som hennes vänner skriver om saknaden efter henne, klipp på youtube och i natt hittade jag även hennes bilddagbok.
Det känns så konstigt att se en bild på henne, så full i liv. Jag funderar ofta att tänk om hon visste vad som skulle hända. Hon planerade för framtiden, såg fram emot sitt liv, hon levde. Skulle hon gjort något annorlunda?
På hennes sista blogginlägg finns det 2000 kommentarer där det står ”RIP” eller ”Vila i frid” från människor som inte känner henne eller som gick på samma skola som henne. Jag fick bara nån sån där känsla, hur kul kan det vara att se alla dessa kommentarer om sig? Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, men av nån anledning så gillar jag inte alla Vila i frid-önskningar. Om jag skulle bli mördad så skulle jag inte vilja ha min blogg nerklottrad med massa Vila i frid-önskningar. Jag har ingen aning om varför jag är så emot det, det är ju ändå bra att folk bryr sig.
Självklart undrar man vad det är i människor som driver någon till att döda en annan person. Om så okänd eller en vän. Det kommer man aldrig förstå. Vad gick genom Therese huvud när hennes vän försökte döda henne? Det kommer man aldrig få veta.
Det är större risk att bli dödad av en familjemedlem eller vän än av en okänd person. Många kvinnor har blivit mördade av den dem älskat, någon som dem litat på. Det känns som att man inte kan lita på nån. Kanske man borde flytta långt bort från civilisationen? Nä, det skulle bli för ensamt och den dan man går bort så vill man att folk ska sakna en. Men vill inte att det ska ta dagar, veckor eller månader innan någon upptäcker att man är död. Nej, ensam vill jag inte leva.
Ibland blir jag nyfiken och känner mig förväntningsfull. Jag vill så gärna veta vad som händer när man dör, kommer man att se ett vitt ljus kanske? Men döden väntar jag gärna med. Först vill jag leva ett fullt liv som dessa barn inte fick. Jag vill förverkliga mina drömmar som dem inte fick chansen till. Jag vill dö som en gammal och rynkig tant, med människor som jag älskar i min närhet.
Ibland när jag går i en trappa så slår tanken mig att allt som behövs för mig att dö är att jag trillar. Det skrämmer mig. Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för att livet ska ta slut så plötsligt. Det skrämmer mig, att livet är så skört. Jag vill inte dö en meningslös död som att trilla i en trappa. Jag vill inte lämna alla som är mig kära utan att ta farväl. Jag vill inte lämna min häst och hund överhuvudtaget, för om inte jag är hos dem hur kan jag veta att de har det bra?
Så varför sitter jag mitt i natten och funderar på döden? Jo, jag råkade få fram en bild och ett namn på en pojke. Han hette John Hron, han blev bara 14 år, mördad. Ihjälslagen. I år skulle han bli 31, 10 år äldre än mig. Jag var 4 år när han mördades. Idag hade han säkert haft ett jobb och en familj. Men det bestämde ett gäng nynazistiska tonåringar att han inte skulle få. Man kan se bilder på deras ”verk” på google. Jag vet inte om jag ska tycka att det är rätt eller fel att publicera sånna bilder. Jag tycker det är fel för att en anhörig kanske ser dem och påminns om det hemska. Det som är bra är att visa den ondska som finns. Vad andra människor kan göra mot en. Att få folk att reagera och göra något.
Senare hittar jag en 13 årig tjej, Josefine Boo också mördad, av sin 15 åriga killkompis. Hon dödades av någon som hon litade på. Han hade inget annat motiv till mordet utan att en tanke flög igenom honom. Hur skulle det kännas att döda någon?
Vissa tragiska händelser fastnar i mitt minne, som Fadime och Göteborgs branden. En hemsk händelse som etsats sig fast i mitt minna är mordet på Therese Rojo. Från första framsidan på en tidning som visade en bild på en ung tjej som blivit mördad så berörde det mig. Oftast så gör det inte det, visst jag tycker det är väldigt tragiskt och sorgligt när någon mördas, men Therese berörde mig djup. Jag vet inte varför. Kanske för att hon var några år yngre än mig eller påminner lite i utseendet om en vän. Men henne har jag tänkt ofta på. Kollat hennes blogg och den blogg som hennes vänner skriver om saknaden efter henne, klipp på youtube och i natt hittade jag även hennes bilddagbok.
Det känns så konstigt att se en bild på henne, så full i liv. Jag funderar ofta att tänk om hon visste vad som skulle hända. Hon planerade för framtiden, såg fram emot sitt liv, hon levde. Skulle hon gjort något annorlunda?
På hennes sista blogginlägg finns det 2000 kommentarer där det står ”RIP” eller ”Vila i frid” från människor som inte känner henne eller som gick på samma skola som henne. Jag fick bara nån sån där känsla, hur kul kan det vara att se alla dessa kommentarer om sig? Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, men av nån anledning så gillar jag inte alla Vila i frid-önskningar. Om jag skulle bli mördad så skulle jag inte vilja ha min blogg nerklottrad med massa Vila i frid-önskningar. Jag har ingen aning om varför jag är så emot det, det är ju ändå bra att folk bryr sig.
Självklart undrar man vad det är i människor som driver någon till att döda en annan person. Om så okänd eller en vän. Det kommer man aldrig förstå. Vad gick genom Therese huvud när hennes vän försökte döda henne? Det kommer man aldrig få veta.
Det är större risk att bli dödad av en familjemedlem eller vän än av en okänd person. Många kvinnor har blivit mördade av den dem älskat, någon som dem litat på. Det känns som att man inte kan lita på nån. Kanske man borde flytta långt bort från civilisationen? Nä, det skulle bli för ensamt och den dan man går bort så vill man att folk ska sakna en. Men vill inte att det ska ta dagar, veckor eller månader innan någon upptäcker att man är död. Nej, ensam vill jag inte leva.
Ibland blir jag nyfiken och känner mig förväntningsfull. Jag vill så gärna veta vad som händer när man dör, kommer man att se ett vitt ljus kanske? Men döden väntar jag gärna med. Först vill jag leva ett fullt liv som dessa barn inte fick. Jag vill förverkliga mina drömmar som dem inte fick chansen till. Jag vill dö som en gammal och rynkig tant, med människor som jag älskar i min närhet.
