Hundhimmel
Många av oss tror på ett liv efter döden. Vi finner tröst i det och livet känns inte lika meningslöst. Ibland tror jag på ett liv efter döden ibland finner jag tröst i mörk grav där jag sakta ruttnar bort. Men det finns alltid en hundhimmel för mig. Tanken på att aldrig mer får se mina hundar eller alla andra djur jag haft är hemsk. För mig är dem inte död bara borta och en dag ska vi träffas igen.
Min första hund, Nalle, som dog var min absolut bästa vän. Han om någon kände mig. Han tröstade mig när jag var lessen, väckte mig på morgonen på mammas order, han kunde göra mig lika glad som irriterad ibland. Han kunde få mig att göra precis som han ville. När mamma bakat kringlor, vilket var hans favorit, så var det mig Nalle hämtade. Han kom och på något sätt visade att han ville något. Jag sa visa. Han gick till köket tittade på skafferidörren och gav jag honom ingen kringla så kom han till mig om och om igen tills han fick en. Han blev 12 år, en riktig gamling.
Jag, pappa och farfar åkte med honom till djursjukhuset. Usch, så ledsen jag var men då gjorde farfar något ovärderligt. Han fick mig att skratta. Men det tog ett tag för mig att klara av att tänka på Nalle. Det var bara för smärtsamt att tänka på att han vart borta. Jag ville inte tro det. Några veckor efter att Nalle dog så besökte han mig. Det låter säkert dumt men jag tror på det. Han besökte mig i en dröm. Nu minns jag inte så mycket för det var några år sen. Men jag drömde att Nalle var hos mig men jag visste att han var död och bara var på besök. Vi lekte och allt vi brukade göra ihop. Men sen gick Nallen in genom en dörr, men jag fick inte följa efter. En lite pojke hindrade mig och sa att Nalle var med honom nu. Jag blev jätte arg för nalle var ju min hund. Men sen förstod jag att Nalle tillhörde denna pojke nu som älskade honom och skulle ta bra hand om honom.
Nalle var en omplacerings hund och vi fick honom av en barnfamilj med en dotter och en son. De kunde inte längre ha kvar Nalle för deras son var sjuk och de spenderade för mycket tid på sjukhuset för att ge Nalle det han behövde. Kanske han var pojken i min dröm? Det vill jag tro i alla fall.
Min andra och första egna hund var Siri. Hon är en lång och tragisk historia men oj så mycket glädje hon gav mig. Ingen i hela världen kunde få mig att skratta av ren lycka, men hon kunde. I mina ögon var hon perfekt, trots sin lever. Hon hade många idéer för sig. Då bodde jag hos min pappa ute på landet och när hösten kom skulle hästarna fodras, Siri var alltid med och hjälpte till. Så när hon hade lärt sig det brukade hon sätta sig framför teven vid 6 - 7 tiden på kvällen. Då visste man att det var dags att ge hästarna mat. När hon bara var några månader brukar hon göra likadant igen om kvällarna fast vi 8 – 9 tiden. Då skulle hon ner till stugan och sova. Så jag gick ner med henne, hon gick in och la sig och jag lämnade henne där. Men sen en kväll när jag kom ner hade hon haft sönder en soppåse full med skräp i. så det var sista gången hon fick gå och lägga sig själv.
En annan sak jag älskade hos henne var hennes besatthet i morätter. Det går inte att beskriva hur mycket hon älskade dem, men ofta använde jag skivor av morötter som godis till henne. Ofta var hennes bajs full av små, små moröttsbitar ( då hundar inte kan smälta rå morot).
Men hon dog i höstas, det var nog den värsta tiden i mitt liv. Nuka min nuvarande hund hade jag skaffat en månad innan Siri dog. Jag hade ju planerat 12 år med Siri i mitt liv, så en hund ville jag ha. Det skulle också bli otroligt jobbigare och saknaden större om jag inte hade skaffat Nuka.
Jag kände mig tom när Siri var borta. Allt var meningslöst och när jag vaknade på morgonen kände jag mig som en tom canvas. För mig fanns det inget som var värt att göra. Men Nuka höll inte med och hade jag inte haft honom eller min häst Donna så hade jag stannat i sängen. Men under några månaders tid kände jag en enorm närhet av Siri. Jag kunde känna att hon låg på golvet nära min säng. Ibland kunde Nuka få till ett typiskt Siri ljud som han aldrig gjort tidigare eller sen dess. Ibland när jag och Nuka låg och myste i min säng, så kunde jag känna Siris närhet i Nuka. Om jag blundade så luktade Nuka som henne, hans korta päls kändes som hennes långa. För en kort stund var han Siri. Varken jag eller Siri ville släppa taget om varandra, även om det fick mig att må sämre vissa dagar då det påminde mig om att hon var borta. Men med tiden började jag må lite bättre, blev lite gladare och jag och Nuka fick ett starkare band.
En dag satt jag i mitt rum, Nuka som i min säng och jag tänkte på Siri. Bara tanken på Siri fick mig att le och jag kände en sådan otrolig tacksamhet mot Siri. Av någon anledning sa jag Tack Siri högt. Då började jag känna att hennes närvaro lättade, inget jag ville och jag blev nästan lite rädd för att hon skulle försvinna igen. Men hennes närvaro försvann mer och mer för varje dag. Nu känner jag henne bara vid ytterst få tillfällen.
Jag tror på detta lika stark som folk tror på spöken eller en gud. För mig hälsade Nalle på mig och Siri var hos mig trots att hon var död.
Siri, den duktiga krusbärsplockaren.
Nalle som älskade att bli fotad.
Bilden är tagen med min allrs första digitalkamera.
Min första hund, Nalle, som dog var min absolut bästa vän. Han om någon kände mig. Han tröstade mig när jag var lessen, väckte mig på morgonen på mammas order, han kunde göra mig lika glad som irriterad ibland. Han kunde få mig att göra precis som han ville. När mamma bakat kringlor, vilket var hans favorit, så var det mig Nalle hämtade. Han kom och på något sätt visade att han ville något. Jag sa visa. Han gick till köket tittade på skafferidörren och gav jag honom ingen kringla så kom han till mig om och om igen tills han fick en. Han blev 12 år, en riktig gamling.
Jag, pappa och farfar åkte med honom till djursjukhuset. Usch, så ledsen jag var men då gjorde farfar något ovärderligt. Han fick mig att skratta. Men det tog ett tag för mig att klara av att tänka på Nalle. Det var bara för smärtsamt att tänka på att han vart borta. Jag ville inte tro det. Några veckor efter att Nalle dog så besökte han mig. Det låter säkert dumt men jag tror på det. Han besökte mig i en dröm. Nu minns jag inte så mycket för det var några år sen. Men jag drömde att Nalle var hos mig men jag visste att han var död och bara var på besök. Vi lekte och allt vi brukade göra ihop. Men sen gick Nallen in genom en dörr, men jag fick inte följa efter. En lite pojke hindrade mig och sa att Nalle var med honom nu. Jag blev jätte arg för nalle var ju min hund. Men sen förstod jag att Nalle tillhörde denna pojke nu som älskade honom och skulle ta bra hand om honom.
Nalle var en omplacerings hund och vi fick honom av en barnfamilj med en dotter och en son. De kunde inte längre ha kvar Nalle för deras son var sjuk och de spenderade för mycket tid på sjukhuset för att ge Nalle det han behövde. Kanske han var pojken i min dröm? Det vill jag tro i alla fall.
Min andra och första egna hund var Siri. Hon är en lång och tragisk historia men oj så mycket glädje hon gav mig. Ingen i hela världen kunde få mig att skratta av ren lycka, men hon kunde. I mina ögon var hon perfekt, trots sin lever. Hon hade många idéer för sig. Då bodde jag hos min pappa ute på landet och när hösten kom skulle hästarna fodras, Siri var alltid med och hjälpte till. Så när hon hade lärt sig det brukade hon sätta sig framför teven vid 6 - 7 tiden på kvällen. Då visste man att det var dags att ge hästarna mat. När hon bara var några månader brukar hon göra likadant igen om kvällarna fast vi 8 – 9 tiden. Då skulle hon ner till stugan och sova. Så jag gick ner med henne, hon gick in och la sig och jag lämnade henne där. Men sen en kväll när jag kom ner hade hon haft sönder en soppåse full med skräp i. så det var sista gången hon fick gå och lägga sig själv.
En annan sak jag älskade hos henne var hennes besatthet i morätter. Det går inte att beskriva hur mycket hon älskade dem, men ofta använde jag skivor av morötter som godis till henne. Ofta var hennes bajs full av små, små moröttsbitar ( då hundar inte kan smälta rå morot).
Men hon dog i höstas, det var nog den värsta tiden i mitt liv. Nuka min nuvarande hund hade jag skaffat en månad innan Siri dog. Jag hade ju planerat 12 år med Siri i mitt liv, så en hund ville jag ha. Det skulle också bli otroligt jobbigare och saknaden större om jag inte hade skaffat Nuka.
Jag kände mig tom när Siri var borta. Allt var meningslöst och när jag vaknade på morgonen kände jag mig som en tom canvas. För mig fanns det inget som var värt att göra. Men Nuka höll inte med och hade jag inte haft honom eller min häst Donna så hade jag stannat i sängen. Men under några månaders tid kände jag en enorm närhet av Siri. Jag kunde känna att hon låg på golvet nära min säng. Ibland kunde Nuka få till ett typiskt Siri ljud som han aldrig gjort tidigare eller sen dess. Ibland när jag och Nuka låg och myste i min säng, så kunde jag känna Siris närhet i Nuka. Om jag blundade så luktade Nuka som henne, hans korta päls kändes som hennes långa. För en kort stund var han Siri. Varken jag eller Siri ville släppa taget om varandra, även om det fick mig att må sämre vissa dagar då det påminde mig om att hon var borta. Men med tiden började jag må lite bättre, blev lite gladare och jag och Nuka fick ett starkare band.
En dag satt jag i mitt rum, Nuka som i min säng och jag tänkte på Siri. Bara tanken på Siri fick mig att le och jag kände en sådan otrolig tacksamhet mot Siri. Av någon anledning sa jag Tack Siri högt. Då började jag känna att hennes närvaro lättade, inget jag ville och jag blev nästan lite rädd för att hon skulle försvinna igen. Men hennes närvaro försvann mer och mer för varje dag. Nu känner jag henne bara vid ytterst få tillfällen.
Jag tror på detta lika stark som folk tror på spöken eller en gud. För mig hälsade Nalle på mig och Siri var hos mig trots att hon var död.
Siri, den duktiga krusbärsplockaren.
Nalle som älskade att bli fotad.
Bilden är tagen med min allrs första digitalkamera.
Kommentarer
Postat av: Lotta
Alla våra änglahundar finns med oss på ett eller annat sätt. Jag har två och faktiskt så la jag också upp en bild på min ena änglahund i min blogg igår. Jag tänkte så på honom och det kändes rätt.
Jag brukar tänka att han springer tillsammans med sina kompisar i hundhimlen och käkar så mycket falukorv han vill och gör allt som han tyckte var roligt när han var pigg och frisk!! Dom finns med oss dom små liven!!
Trackback
