Raven

Nu har jag den dumma känlsan igen. Jag kände mig likadan när jag flyttat ner till Skåne. Men det blev bättre med tiden, men nu har det kommit tillbaka igen. Varför, varför, varför! Varför kunde jag inte känna att jag gjorde rätt av, att komma hem? Varför känns det som mina tankar är kvar i Skåne och min kropp är här. Det känns som en dröm, en mardröm. Var tiden i Skåne en dröm eller är detta en dröm. Varför var jag så jävla envis med att flytta hem. Kunde jag bara inte åkt hem över helgen? Eller kunde inte hon har vatt lite trevligare de sista dagarna och sagt att jag var välkommen tillbaka om jag ångrade mig. Eller att man kunde behålla en kontakt med dem så man kunde känna sig välkommen att hälsa på. Men jag vet inte vad dem tänker, jag vågar inte fråga. Jag vill veta. Jag vill tillbaka,fast nått hindrar mig. Tänk om man kunde ha en problem-solver. Då hade allt varit löst. Eller om man kunde åka tillbaka i tiden. Någon som säger vad jag ska göra, som kan säga vad som händer om jag gör detta val. Men nej det går inte. Jag måste lösa mina problem själv, göra mina val i tomma mörkret och hoppas att det blir bra. Men jag lyssnar inte på mig själv. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag slutade där. Nu känns framtiden så mörk för jag vet inte om valet jag gjorde var rätt. Kanske jag hittar en annan plats eller ett annat jobb. Jag kan bara vänta och göra så mycket jag kan för att det ska bli bra på ett eller annat sätt.

 

Varför vet man aldrig vad man har förens det är för sent? Varför?

Jag ångrar mig så mycket, något som jag visste att jag skulle göra. Men inte så här tidigt. Jag vill fråga om jag får komma tillbaka men jag vågar inte för tänk om jag får ett nej. Det skulle också kännas konstig att bara komma dit igen. Dit dår problemn fortfarande finns kvar för att lösa. Men vågar jag ta tag i det? Jag kanske gjorde rätt val. Hade jag stannat kvar så hade jag kanske skadat mig, i alla fall varit med om flera olyckor. Mina handleder hade kanske blivit värre, men om jag sökt hjälp av en läkare så kanske han kunde fixa det. Men att bo där igen, nja det vet jag inte om jag vill. Men jag vill vara där, med honom. Varför jag saknar honom så otroligt mycket vet jag inte. Det hade varit så mycket enklare om jag inte gjorde det, eller om jag visste att vi en dag skulle ses igen eller om vi höll en bra kontakt. Men jag vet inte vad han tänker och känner. Det är det värsta. Vad tycker han om att jag stack? Det är så många frågor som jag vill ha svar på.

Men om jag tar reda på varför mina handleder gör så ont. Får, vad som nu kan hjälpa och de blir bättre. Vill hon ha tillbaka mig då? Kanske till våren. Det ska jag nog satsa på. Så imon ringer jag vårdcentralen.

Ångest och saknad, jag vill bara tillbaka men jag kan inte. Nu känns allt tomt och meninslöst. Vid det här laget hade jag redan fodrat och släppt ut alla hästar och skulle kanske sitta just nu inne i huset och äta frukost. Kanske det skulle vara tävling idag. Annars hade han börjat på att mocka, jag blandar och ger foder till stona och unghästarna. Han hade nog sagt en mängd onödiga saker, endel roliga saker, berättat historier från sitt liv. Om några timmar skulle vi säkert ta varsin häst ut i skogen och köra galopp i backen några gånger. Jag skulle säkert längta hem vid nått tillfälle och få lust att sluta. Känna mig osäker och ensam. Fast ju fler dagar som går desto gladare blir jag och känner att jag börjar kunna släppa mig själv fri mer och mer. Vi hade nog tagit upp Kajsa i corallen och fortsatt med inridningsträningen. Undra hur det hade gott. Vid 12 så hade vi gott in för att käka lunch. Antingen hade vi pratat eller så hade han suttit vid datan. Han hade säkert fått ett utbrott på sin mamma som kom med maten för att hon inte gjorde något som han tyckte eller nån annan dum anledning. Nuka hade lekt och härjat så att han vid kvällen somnade i soffan gärna så nära mig som möjligt, helst på. Vid kl sex på kvällen hade jag, om hästarna inte redan var inne, tagit in alla hästar själv. Mina handleder och knä hade nog gjort ont flera gånger under dan. Efter att alla hästar kommit in och fått mat så hade Nuka och jag gått in till oss och myst i soffan några timmar. Jag hade tittat på nån serie på datan tills det var dags att fodra hästarna igen. Efter det var det dags att krypa ner i sängen för nästa dag skulle man upp 6-7 igen och göra om allt.

Men varför känner jag mig bara lessen och tom nu när jag är här. Jag saknar honom otroligt mycket, varför vet jag inte. Men det känns som man förorat en väldigt god vän. Man umgicks ju alla dagar i över en månad. Jag funderar på vad han gör, saknar han mig? Vad tyckte han om mig igentligen? Pratar dem om mig där nere? Hon, ja hon vet jag inte vad jag tycker om. Allt hade varit bättre om hon inte fanns. Då hade det varit mycket roligare. Ingen som skäller på en för att man gjort nått fel som man inte visste om för hon har inte gått igenom hur hon ville ha saker och ting. Varför ångrar jag min att jag flyttade hem igen? Hade jag stannat kvar så hade jag nog skadat mig allvarligt förr eller senare. Ett under att jag inte blivit sparkad eller åkt av en häst. Men varför är jag inte glad??!!! Jag var ju så glad över att komma hem för nån dag sen, men allt jag vill är att åka tillbaka. Tanken på att man nog aldrig kommer att träffa dem, speciellt han, igen gör mig ledsen. Jag vet inte om hon blev sur för att jag valde att åka hem, hon pratade knappt med mig de sista dagarna. nåja, jag pratade inte med henne heller för jag hade inget att säga mer än kallprat. Men hade jag stannat så hade det ända jag velat göra var att flytta hem. Men nu ångrar jag att jag inte stannade för att lära mig allt. Fast jag samtidigt inte ville vara med på allt för skaderisken var så hög. Men jag vill tillbaka!!! Jag vill säga till nån att jag ångrar mig, men det kan jag inte. Jag hoppas bara att jag slutar sakna dem snart, eller att jag får träffa han snart eller höra av honom. Jag önskar att han och jag kunde vara vänner. Nära vänner, som syskon nästan. Jag hoppas och jag drömmer, men jag tror inte det kommer att bli så. Usch! Jag vill inte att det ska bli att man aldrig hörs av igen, känner han likadant? Eller är jag bara en annan människa som kom in och gick ur hans liv så snabbt och resten skiter han i. Nej, jag ska inte deppa över detta, inte för länge bara. Utan jag bestämmer att jag en dag ska jag träffa honom, undra om han kommer att minnas mig?