Raven

Nu har jag den dumma känlsan igen. Jag kände mig likadan när jag flyttat ner till Skåne. Men det blev bättre med tiden, men nu har det kommit tillbaka igen. Varför, varför, varför! Varför kunde jag inte känna att jag gjorde rätt av, att komma hem? Varför känns det som mina tankar är kvar i Skåne och min kropp är här. Det känns som en dröm, en mardröm. Var tiden i Skåne en dröm eller är detta en dröm. Varför var jag så jävla envis med att flytta hem. Kunde jag bara inte åkt hem över helgen? Eller kunde inte hon har vatt lite trevligare de sista dagarna och sagt att jag var välkommen tillbaka om jag ångrade mig. Eller att man kunde behålla en kontakt med dem så man kunde känna sig välkommen att hälsa på. Men jag vet inte vad dem tänker, jag vågar inte fråga. Jag vill veta. Jag vill tillbaka,fast nått hindrar mig. Tänk om man kunde ha en problem-solver. Då hade allt varit löst. Eller om man kunde åka tillbaka i tiden. Någon som säger vad jag ska göra, som kan säga vad som händer om jag gör detta val. Men nej det går inte. Jag måste lösa mina problem själv, göra mina val i tomma mörkret och hoppas att det blir bra. Men jag lyssnar inte på mig själv. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag slutade där. Nu känns framtiden så mörk för jag vet inte om valet jag gjorde var rätt. Kanske jag hittar en annan plats eller ett annat jobb. Jag kan bara vänta och göra så mycket jag kan för att det ska bli bra på ett eller annat sätt.

 

Varför vet man aldrig vad man har förens det är för sent? Varför?