Det var bättre förr

Förr var det så mycket enklare, det viktigaste var att hitta en man som kunde försörja sig. Skaffa barn, helst söner. Nu måste man hitta vad man vill jobba med i livet så att man kan försörja sig själv. Man kan välja mellan 100.000-tals jobba men man måste vara smart och välja en karriär där det finns efterfrågan. De flesta jobben kräver en utbildning efter gymnasiet, vilket kan ta år att bli klar med och dyrt är det med. Populära utbildningar kräver höga betyg om man ska ha nån chans. Man hittar nått man vill göra men stöter på motgångar och vill ge upp. Men man är för tjurig och vill inte ge upp. Ännu mindre att erkänna för andra att man ger upp, om det inte bara fanns en lättare väg. Om allt ändå kunde gå som planerat, det hade gjort saker och ting lättare.

Jag vill göra så mycket i livet att jag innte vet vad jag vill. Det enda jag vet att jag vill är att vägen det ska vara enkel och rak. Jag skulle vilja ha ett jobb som är mitt liv, men nu när jag känt på hur ett sånt liv är så vill vet jag inte om jag vill ha det. Jag vill ha ett som jag blir glad av, ett där jag är ledig ifrån, börjar och slutar bestämda tider. Helst av allt vill jag jobba med djur, kanske en djuraffär? Inte så dumt. Men jag skulle också gärna vilja bli en författare, en bra sådan. Men hur blir man det? Jag kommer på, enligt mig, så bra historier att berätta. Men jag sätter mig aldrig ner och börja skriva. Så jag glömmer bort mycket av det jag kommer på. Jag vet heller inte om jag är bra på att skriva. Det känns som att jag har en stor tegelmur som inte vill rivas. Men när jag lyckas skapa en spricka i väggen så känns det så otroligt skönt. Jag slutar tänka och bara skriver, som nu. Så jag ska nog börja skriva på en av alla mina historier.

Nytt

Det är svårt att gå från en person med bra och respekterade åsikter, till en person som andra ser som nybörjare och okunnig inom samma område. Att vara självsäker till osäker och, ja blyg heter det nog. Man trodde att man kunde mycket tills man träffar en annan person som kan så mycket mer att man känner sig fjuttig och lite irriterad. Att inte längre kunna ha en jämlik diskussion för att man automatiskt lägger sig i underläge och inte vågar säga sina åsikter för man inte längre vet vad man ska tycka.

Men man lär sig mycket och att ha Nuka med sig är ovärderligt, med honom känner jag mig trygg.

RSS 2.0