Fototriss: Utsikt
Utforskning
Det bästa med att bo i en ny stad är att men hittar så många nya platser. Igår var jag och Nuka ute och virrade lite och vi hittade en jättefin skogsrunda. Men vi gick inte så lång så idag var vi och utforskade den. Det jag hittade trodde jag aldrig skulle finnas gömd där. Vi gick längs en fors och jag såg förfallna murar vilket jag trodde var en gammal damm. Men det var också ruiner från en gammal kvarn där någon har bott. Så här stod det på skylten brevid.
Jag verkligen älskar historia och sån här historia är helt underbar. Någon har dött på platsen, hur vet man inte men kanske en olycka. Flera familjer har bott och jobbat på denna plats och det enda beviset som finns är en förfallen grund.
Tegelstens rester.
Hur det såg ut när kvaren stod där är svårt att säga, men kan bara gissa. Men det var fullt av träd över allt och en del var väldigt stora, så det är svårt att se hur en hel byggnad kunde få plats där. På många ställen i skogen kunde man se människors arbeten. små kanaler de grävt för att leda vattnet rätt, stenmuren de byggt för att hålla vattnet på plats som nu var täckt av mossa och träd väste ovanpå. Ååå, vad jag älskar sånt! Ännu mer när man heller inte förväntade sig att hitta allt detta i skogen. Även en mossbetäckt förfallen stenmur långt ute i skogen kan ge mig rysningar. Hur länge har den stått där och varför? Hur såg det ut på den tiden då muren byggdes? Tänk på allt det arbete de lagt ner på muren, för det är inte enbart vad du kan se på ytan. Utan stenmuren går ofta ner i jorden för att den ska bli stadigare. Tänk allt det arbete att bära fram alla dessa stenar. Tur att dem bodde i småland där det finns gott om dem.
Sen kom Nuka och jag ut på en äng och jag såg ett sånt vackert ensamt träd. Självklart tyckte Nuka att det var dags för honom att vara med på bild.
Jag pausade lite där med varm choklad och självklart skulle Nuka vara med på bild IGEN!
Sen har jag provar att redigera några bilder. Ja, det enda jag kunde göra var att förstärka kontrasterna. Inte så mycket till redigeringprogram jag har.
Även att det var kul att hitta ruinen så finns det inget härligare att se än en överlycklig hund som bara lyser av glädje genom ögonen.
Jag verkligen älskar historia och sån här historia är helt underbar. Någon har dött på platsen, hur vet man inte men kanske en olycka. Flera familjer har bott och jobbat på denna plats och det enda beviset som finns är en förfallen grund.
Tegelstens rester.
Hur det såg ut när kvaren stod där är svårt att säga, men kan bara gissa. Men det var fullt av träd över allt och en del var väldigt stora, så det är svårt att se hur en hel byggnad kunde få plats där. På många ställen i skogen kunde man se människors arbeten. små kanaler de grävt för att leda vattnet rätt, stenmuren de byggt för att hålla vattnet på plats som nu var täckt av mossa och träd väste ovanpå. Ååå, vad jag älskar sånt! Ännu mer när man heller inte förväntade sig att hitta allt detta i skogen. Även en mossbetäckt förfallen stenmur långt ute i skogen kan ge mig rysningar. Hur länge har den stått där och varför? Hur såg det ut på den tiden då muren byggdes? Tänk på allt det arbete de lagt ner på muren, för det är inte enbart vad du kan se på ytan. Utan stenmuren går ofta ner i jorden för att den ska bli stadigare. Tänk allt det arbete att bära fram alla dessa stenar. Tur att dem bodde i småland där det finns gott om dem.
Sen kom Nuka och jag ut på en äng och jag såg ett sånt vackert ensamt träd. Självklart tyckte Nuka att det var dags för honom att vara med på bild.
Jag pausade lite där med varm choklad och självklart skulle Nuka vara med på bild IGEN!
Sen har jag provar att redigera några bilder. Ja, det enda jag kunde göra var att förstärka kontrasterna. Inte så mycket till redigeringprogram jag har.
Även att det var kul att hitta ruinen så finns det inget härligare att se än en överlycklig hund som bara lyser av glädje genom ögonen.
Fototriss: Underifrån
Fototriss dags! Veckans tema är underifrån, så jag tog med kameran och hunden och gick ut på jakt efter underifrån. Över tvåhundra bilder blev det, men ändå kändes ingen rätt. Dem kändes så tråkiga eller att dem inte passade in. Men just när jag tänkte ge upp så kom jag på bilderna på min älskade Siri. Hon som varit så mycket i mina tankar den senaste tiden så det passade bra att ta med henne nu.
Hundhimmel
Många av oss tror på ett liv efter döden. Vi finner tröst i det och livet känns inte lika meningslöst. Ibland tror jag på ett liv efter döden ibland finner jag tröst i mörk grav där jag sakta ruttnar bort. Men det finns alltid en hundhimmel för mig. Tanken på att aldrig mer får se mina hundar eller alla andra djur jag haft är hemsk. För mig är dem inte död bara borta och en dag ska vi träffas igen.
Min första hund, Nalle, som dog var min absolut bästa vän. Han om någon kände mig. Han tröstade mig när jag var lessen, väckte mig på morgonen på mammas order, han kunde göra mig lika glad som irriterad ibland. Han kunde få mig att göra precis som han ville. När mamma bakat kringlor, vilket var hans favorit, så var det mig Nalle hämtade. Han kom och på något sätt visade att han ville något. Jag sa visa. Han gick till köket tittade på skafferidörren och gav jag honom ingen kringla så kom han till mig om och om igen tills han fick en. Han blev 12 år, en riktig gamling.
Jag, pappa och farfar åkte med honom till djursjukhuset. Usch, så ledsen jag var men då gjorde farfar något ovärderligt. Han fick mig att skratta. Men det tog ett tag för mig att klara av att tänka på Nalle. Det var bara för smärtsamt att tänka på att han vart borta. Jag ville inte tro det. Några veckor efter att Nalle dog så besökte han mig. Det låter säkert dumt men jag tror på det. Han besökte mig i en dröm. Nu minns jag inte så mycket för det var några år sen. Men jag drömde att Nalle var hos mig men jag visste att han var död och bara var på besök. Vi lekte och allt vi brukade göra ihop. Men sen gick Nallen in genom en dörr, men jag fick inte följa efter. En lite pojke hindrade mig och sa att Nalle var med honom nu. Jag blev jätte arg för nalle var ju min hund. Men sen förstod jag att Nalle tillhörde denna pojke nu som älskade honom och skulle ta bra hand om honom.
Nalle var en omplacerings hund och vi fick honom av en barnfamilj med en dotter och en son. De kunde inte längre ha kvar Nalle för deras son var sjuk och de spenderade för mycket tid på sjukhuset för att ge Nalle det han behövde. Kanske han var pojken i min dröm? Det vill jag tro i alla fall.
Min andra och första egna hund var Siri. Hon är en lång och tragisk historia men oj så mycket glädje hon gav mig. Ingen i hela världen kunde få mig att skratta av ren lycka, men hon kunde. I mina ögon var hon perfekt, trots sin lever. Hon hade många idéer för sig. Då bodde jag hos min pappa ute på landet och när hösten kom skulle hästarna fodras, Siri var alltid med och hjälpte till. Så när hon hade lärt sig det brukade hon sätta sig framför teven vid 6 - 7 tiden på kvällen. Då visste man att det var dags att ge hästarna mat. När hon bara var några månader brukar hon göra likadant igen om kvällarna fast vi 8 – 9 tiden. Då skulle hon ner till stugan och sova. Så jag gick ner med henne, hon gick in och la sig och jag lämnade henne där. Men sen en kväll när jag kom ner hade hon haft sönder en soppåse full med skräp i. så det var sista gången hon fick gå och lägga sig själv.
En annan sak jag älskade hos henne var hennes besatthet i morätter. Det går inte att beskriva hur mycket hon älskade dem, men ofta använde jag skivor av morötter som godis till henne. Ofta var hennes bajs full av små, små moröttsbitar ( då hundar inte kan smälta rå morot).
Men hon dog i höstas, det var nog den värsta tiden i mitt liv. Nuka min nuvarande hund hade jag skaffat en månad innan Siri dog. Jag hade ju planerat 12 år med Siri i mitt liv, så en hund ville jag ha. Det skulle också bli otroligt jobbigare och saknaden större om jag inte hade skaffat Nuka.
Jag kände mig tom när Siri var borta. Allt var meningslöst och när jag vaknade på morgonen kände jag mig som en tom canvas. För mig fanns det inget som var värt att göra. Men Nuka höll inte med och hade jag inte haft honom eller min häst Donna så hade jag stannat i sängen. Men under några månaders tid kände jag en enorm närhet av Siri. Jag kunde känna att hon låg på golvet nära min säng. Ibland kunde Nuka få till ett typiskt Siri ljud som han aldrig gjort tidigare eller sen dess. Ibland när jag och Nuka låg och myste i min säng, så kunde jag känna Siris närhet i Nuka. Om jag blundade så luktade Nuka som henne, hans korta päls kändes som hennes långa. För en kort stund var han Siri. Varken jag eller Siri ville släppa taget om varandra, även om det fick mig att må sämre vissa dagar då det påminde mig om att hon var borta. Men med tiden började jag må lite bättre, blev lite gladare och jag och Nuka fick ett starkare band.
En dag satt jag i mitt rum, Nuka som i min säng och jag tänkte på Siri. Bara tanken på Siri fick mig att le och jag kände en sådan otrolig tacksamhet mot Siri. Av någon anledning sa jag Tack Siri högt. Då började jag känna att hennes närvaro lättade, inget jag ville och jag blev nästan lite rädd för att hon skulle försvinna igen. Men hennes närvaro försvann mer och mer för varje dag. Nu känner jag henne bara vid ytterst få tillfällen.
Jag tror på detta lika stark som folk tror på spöken eller en gud. För mig hälsade Nalle på mig och Siri var hos mig trots att hon var död.
Siri, den duktiga krusbärsplockaren.
Nalle som älskade att bli fotad.
Bilden är tagen med min allrs första digitalkamera.
Min första hund, Nalle, som dog var min absolut bästa vän. Han om någon kände mig. Han tröstade mig när jag var lessen, väckte mig på morgonen på mammas order, han kunde göra mig lika glad som irriterad ibland. Han kunde få mig att göra precis som han ville. När mamma bakat kringlor, vilket var hans favorit, så var det mig Nalle hämtade. Han kom och på något sätt visade att han ville något. Jag sa visa. Han gick till köket tittade på skafferidörren och gav jag honom ingen kringla så kom han till mig om och om igen tills han fick en. Han blev 12 år, en riktig gamling.
Jag, pappa och farfar åkte med honom till djursjukhuset. Usch, så ledsen jag var men då gjorde farfar något ovärderligt. Han fick mig att skratta. Men det tog ett tag för mig att klara av att tänka på Nalle. Det var bara för smärtsamt att tänka på att han vart borta. Jag ville inte tro det. Några veckor efter att Nalle dog så besökte han mig. Det låter säkert dumt men jag tror på det. Han besökte mig i en dröm. Nu minns jag inte så mycket för det var några år sen. Men jag drömde att Nalle var hos mig men jag visste att han var död och bara var på besök. Vi lekte och allt vi brukade göra ihop. Men sen gick Nallen in genom en dörr, men jag fick inte följa efter. En lite pojke hindrade mig och sa att Nalle var med honom nu. Jag blev jätte arg för nalle var ju min hund. Men sen förstod jag att Nalle tillhörde denna pojke nu som älskade honom och skulle ta bra hand om honom.
Nalle var en omplacerings hund och vi fick honom av en barnfamilj med en dotter och en son. De kunde inte längre ha kvar Nalle för deras son var sjuk och de spenderade för mycket tid på sjukhuset för att ge Nalle det han behövde. Kanske han var pojken i min dröm? Det vill jag tro i alla fall.
Min andra och första egna hund var Siri. Hon är en lång och tragisk historia men oj så mycket glädje hon gav mig. Ingen i hela världen kunde få mig att skratta av ren lycka, men hon kunde. I mina ögon var hon perfekt, trots sin lever. Hon hade många idéer för sig. Då bodde jag hos min pappa ute på landet och när hösten kom skulle hästarna fodras, Siri var alltid med och hjälpte till. Så när hon hade lärt sig det brukade hon sätta sig framför teven vid 6 - 7 tiden på kvällen. Då visste man att det var dags att ge hästarna mat. När hon bara var några månader brukar hon göra likadant igen om kvällarna fast vi 8 – 9 tiden. Då skulle hon ner till stugan och sova. Så jag gick ner med henne, hon gick in och la sig och jag lämnade henne där. Men sen en kväll när jag kom ner hade hon haft sönder en soppåse full med skräp i. så det var sista gången hon fick gå och lägga sig själv.
En annan sak jag älskade hos henne var hennes besatthet i morätter. Det går inte att beskriva hur mycket hon älskade dem, men ofta använde jag skivor av morötter som godis till henne. Ofta var hennes bajs full av små, små moröttsbitar ( då hundar inte kan smälta rå morot).
Men hon dog i höstas, det var nog den värsta tiden i mitt liv. Nuka min nuvarande hund hade jag skaffat en månad innan Siri dog. Jag hade ju planerat 12 år med Siri i mitt liv, så en hund ville jag ha. Det skulle också bli otroligt jobbigare och saknaden större om jag inte hade skaffat Nuka.
Jag kände mig tom när Siri var borta. Allt var meningslöst och när jag vaknade på morgonen kände jag mig som en tom canvas. För mig fanns det inget som var värt att göra. Men Nuka höll inte med och hade jag inte haft honom eller min häst Donna så hade jag stannat i sängen. Men under några månaders tid kände jag en enorm närhet av Siri. Jag kunde känna att hon låg på golvet nära min säng. Ibland kunde Nuka få till ett typiskt Siri ljud som han aldrig gjort tidigare eller sen dess. Ibland när jag och Nuka låg och myste i min säng, så kunde jag känna Siris närhet i Nuka. Om jag blundade så luktade Nuka som henne, hans korta päls kändes som hennes långa. För en kort stund var han Siri. Varken jag eller Siri ville släppa taget om varandra, även om det fick mig att må sämre vissa dagar då det påminde mig om att hon var borta. Men med tiden började jag må lite bättre, blev lite gladare och jag och Nuka fick ett starkare band.
En dag satt jag i mitt rum, Nuka som i min säng och jag tänkte på Siri. Bara tanken på Siri fick mig att le och jag kände en sådan otrolig tacksamhet mot Siri. Av någon anledning sa jag Tack Siri högt. Då började jag känna att hennes närvaro lättade, inget jag ville och jag blev nästan lite rädd för att hon skulle försvinna igen. Men hennes närvaro försvann mer och mer för varje dag. Nu känner jag henne bara vid ytterst få tillfällen.
Jag tror på detta lika stark som folk tror på spöken eller en gud. För mig hälsade Nalle på mig och Siri var hos mig trots att hon var död.
Siri, den duktiga krusbärsplockaren.
Nalle som älskade att bli fotad.
Bilden är tagen med min allrs första digitalkamera.
Utmanad
Bara för att Annie så snällt utmanade mig så får jag väl ta å göra det då. Man ska alltså berätta 5 saker om sig själv som ingen vet. Svårt, för jag vet inte vad folk vet om mig. :P Men här kommer iaf nått:
1. När jag var lite skaffade jag en mus som jag döpte till Fanny. Efter att ha haft henne i några veckor födde hon 6 ungar. Jag behöll en för att min kompis ville ha en, fast den skulle stanna hos mig. Vi bad djuraffären där vi lämnade ungarna att välja en unge som de trodde var en hona. Det var en hane, så efter några månader blev fanny dräktig igen, dena gång med 11 ungar! Jag behöll en igen men denna gån fick djursjukhuset välja ut en hona, de valde rätt. Så de andra 10 ungarna och hanen lämnades på en djuraffär.
Tre månader senre när den andra honan "Pluttan" blev könsmogen så började hon och Fanny att bråka. På min födelsedag hitade jag Pluttan död i buren och Fanny satt hopkuren en bit bort, chockad säkert. Så jag tog upp henne och hon somnade snabbt i min hand.
Fanny blev en riktigt gammal mus, över två år hade jag henne. Sen får man lägga till att hon var några månader när jag löpte henne. Så hon kan nog ha blivit 3 år, vilket är mycket för en mus.
2. Jag vill bli bäst på mycket men jag vill inte träna för att bli det, utan jag vill vara en naturbegåvning.
3. Jag är en människa som skjuter upp saker, tar sen, gör sen är nog min livsfilosofi. Vilket jag också stör mig väldigt mycket på.
4. Jag är en stor dagdrömmare och försvinner lätt in i mina tankar, inte så bra när man kör bil kan jag säga er.
5. När jag var lite ville jag göra lumpen. Jag ville det så otroligt mycket, mest för att jag ville göra deras hinderbana.
Eftersom jag bara läser en blogg och hon har redan gjort denna utmaning så struntar jag i att utmana andra. Istället lägger jag till en "hemlighet".
6. Hör jag en mygga kan jag inte vara still. Känner nästan lite panik. Hör jag en mygga i mitt rum så kan jag inte sova innan jag hittat och dödat den. Jag tar även upprepande gånger på min kropp så att ingen mygga kan sätta sig eller de som redan satt sig förhoppningsvis dör. Ibland känner jag att jag gärna vill skrika.
Så hör såg mina musungar ut. Men dem var som sötast när det fått päls och lite smått börjat öppna ögonen. Men sen växte bakbenen och de skuttade runt så det var nästan omöjligt att få tag på dem.
1. När jag var lite skaffade jag en mus som jag döpte till Fanny. Efter att ha haft henne i några veckor födde hon 6 ungar. Jag behöll en för att min kompis ville ha en, fast den skulle stanna hos mig. Vi bad djuraffären där vi lämnade ungarna att välja en unge som de trodde var en hona. Det var en hane, så efter några månader blev fanny dräktig igen, dena gång med 11 ungar! Jag behöll en igen men denna gån fick djursjukhuset välja ut en hona, de valde rätt. Så de andra 10 ungarna och hanen lämnades på en djuraffär.
Tre månader senre när den andra honan "Pluttan" blev könsmogen så började hon och Fanny att bråka. På min födelsedag hitade jag Pluttan död i buren och Fanny satt hopkuren en bit bort, chockad säkert. Så jag tog upp henne och hon somnade snabbt i min hand.
Fanny blev en riktigt gammal mus, över två år hade jag henne. Sen får man lägga till att hon var några månader när jag löpte henne. Så hon kan nog ha blivit 3 år, vilket är mycket för en mus.
2. Jag vill bli bäst på mycket men jag vill inte träna för att bli det, utan jag vill vara en naturbegåvning.
3. Jag är en människa som skjuter upp saker, tar sen, gör sen är nog min livsfilosofi. Vilket jag också stör mig väldigt mycket på.
4. Jag är en stor dagdrömmare och försvinner lätt in i mina tankar, inte så bra när man kör bil kan jag säga er.
5. När jag var lite ville jag göra lumpen. Jag ville det så otroligt mycket, mest för att jag ville göra deras hinderbana.
Eftersom jag bara läser en blogg och hon har redan gjort denna utmaning så struntar jag i att utmana andra. Istället lägger jag till en "hemlighet".
6. Hör jag en mygga kan jag inte vara still. Känner nästan lite panik. Hör jag en mygga i mitt rum så kan jag inte sova innan jag hittat och dödat den. Jag tar även upprepande gånger på min kropp så att ingen mygga kan sätta sig eller de som redan satt sig förhoppningsvis dör. Ibland känner jag att jag gärna vill skrika.
Så hör såg mina musungar ut. Men dem var som sötast när det fått päls och lite smått börjat öppna ögonen. Men sen växte bakbenen och de skuttade runt så det var nästan omöjligt att få tag på dem.
Fototriss: I Fokus
Äntligen Fototriss igen, har inte varit med på två veckor nu. Denna gång är det ett sånt härligt tema som man får miljoner ideer till. Så jag packade med min kamera och hund i bilen och åkte till skogen. Tre bilder hann jag ta, sen dog batteriet. Typiskt! När batteriet är fullt så är solen borta. Nåja, det får bli bilder från en sommar jag aldrig kommer att glömma och med en lite udda familj som gäst.
Första gånge vi upptäckte vårt besök var när jag hade min häst inne i stallet. Helt plötsligt började det krafsa bland några skräppåsar. Förts trodde jag att det var en av våra katter, men ingen katt kom när jag ropade. Sen slog det mig, tänk om det är en råtta! Jag gillar råttor men inte vilda och jag vill inte ha dem i stallet. Så ut med hästen i hagen. Tillbaka till stallet tog jag fram en stol, ställde mig på den och höll en sopkvast i handen. Jag började peta på alla skräppåsar tills jag hittade den som det fräste ifrån. Jag lyfte skaftet på sopkvasten och slog till lite på påsen. Inte hårt för jag ville inte skada råttan, bara skrämma iväg den. Men ingen råtta kom ut, utan den fräste bara. Jag gjorde det några gånger, men det blev samma resultat. Men ibland kom det ett konstigt ljud från råttan, ett kuttrande ljud.
När jag gav upp ringde jag pappas sambo, djurvetaren, Louise. Hon tyckte jag skulle vänta tills hon kom hem, så råttan fick vara. När hon kom hem gjorde jag samma sak igen med sopkvasten på råttan och det det konstiga kuttande ljudet kom franm igen. Då slog det i Louises huvud att detta inte var en råtta uten en igelkott. Då ringde vi till min framor, den andra djurvetaren, för att kolla om igelkottar kunde ha ungar nu. Hon var osäker och efter lång fundering så bestämde vi för att öppna skräppåsen för tänk om igelkotten hade fastnat på nått sätt där inne. När vi river upp påsen så ligger det en trasig termos där och en stor hög med hö. Vi gräver lite i höet och helt plötslit kommer rosa nakna igelkottungar fram. Synd att jag inte hade kameran med mig.
Igenkottfamiljen fick ligga kvar i skräppåsen och där växte dem upp. När dem var stora nog så mötte man dem ofta vinglandes på stallgolvet. Ibland såg man dem dia på sin mamma som snarkade högt. Det var hela 6 ungar i kullen, tyvärr hittade vi en någon månad senare ihjälkörd på vägen. Men nästa år fick vi besök av två igelkottar som försökte leta bo bland hästarnas hö på logen. Men de hittade ingen duglig plats, så vi fick inga ungar de året och har inte sett dem sen dess.
Kan ju tillägga att man borde fokusera på dessa underbara djur som håller på att dö ut och blir allt mer sällsynta.
Första gånge vi upptäckte vårt besök var när jag hade min häst inne i stallet. Helt plötsligt började det krafsa bland några skräppåsar. Förts trodde jag att det var en av våra katter, men ingen katt kom när jag ropade. Sen slog det mig, tänk om det är en råtta! Jag gillar råttor men inte vilda och jag vill inte ha dem i stallet. Så ut med hästen i hagen. Tillbaka till stallet tog jag fram en stol, ställde mig på den och höll en sopkvast i handen. Jag började peta på alla skräppåsar tills jag hittade den som det fräste ifrån. Jag lyfte skaftet på sopkvasten och slog till lite på påsen. Inte hårt för jag ville inte skada råttan, bara skrämma iväg den. Men ingen råtta kom ut, utan den fräste bara. Jag gjorde det några gånger, men det blev samma resultat. Men ibland kom det ett konstigt ljud från råttan, ett kuttrande ljud.
När jag gav upp ringde jag pappas sambo, djurvetaren, Louise. Hon tyckte jag skulle vänta tills hon kom hem, så råttan fick vara. När hon kom hem gjorde jag samma sak igen med sopkvasten på råttan och det det konstiga kuttande ljudet kom franm igen. Då slog det i Louises huvud att detta inte var en råtta uten en igelkott. Då ringde vi till min framor, den andra djurvetaren, för att kolla om igelkottar kunde ha ungar nu. Hon var osäker och efter lång fundering så bestämde vi för att öppna skräppåsen för tänk om igelkotten hade fastnat på nått sätt där inne. När vi river upp påsen så ligger det en trasig termos där och en stor hög med hö. Vi gräver lite i höet och helt plötslit kommer rosa nakna igelkottungar fram. Synd att jag inte hade kameran med mig.
Igenkottfamiljen fick ligga kvar i skräppåsen och där växte dem upp. När dem var stora nog så mötte man dem ofta vinglandes på stallgolvet. Ibland såg man dem dia på sin mamma som snarkade högt. Det var hela 6 ungar i kullen, tyvärr hittade vi en någon månad senare ihjälkörd på vägen. Men nästa år fick vi besök av två igelkottar som försökte leta bo bland hästarnas hö på logen. Men de hittade ingen duglig plats, så vi fick inga ungar de året och har inte sett dem sen dess.
Kan ju tillägga att man borde fokusera på dessa underbara djur som håller på att dö ut och blir allt mer sällsynta.
