Raven

Många av oss tror på ett liv efter döden. Vi finner tröst i det och livet känns inte lika meningslöst. Ibland tror jag på ett liv efter döden ibland finner jag tröst i mörk grav där jag sakta ruttnar bort. Men det finns alltid en hundhimmel för mig. Tanken på att aldrig mer får se mina hundar eller alla andra djur jag haft är hemsk. För mig är dem inte död bara borta och en dag ska vi träffas igen.

Min första hund, Nalle, som dog var min absolut bästa vän. Han om någon kände mig. Han tröstade mig när jag var lessen, väckte mig på morgonen på mammas order, han kunde göra mig lika glad som irriterad ibland. Han kunde få mig att göra precis som han ville. När mamma bakat kringlor, vilket var hans favorit, så var det mig Nalle hämtade. Han kom och på något sätt visade att han ville något. Jag sa visa. Han gick till köket tittade på skafferidörren och gav jag honom ingen kringla så kom han till mig om och om igen tills han fick en. Han blev 12 år, en riktig gamling.

Jag, pappa och farfar åkte med honom till djursjukhuset. Usch, så ledsen jag var men då gjorde farfar något ovärderligt. Han fick mig att skratta. Men det tog ett tag för mig att klara av att tänka på Nalle. Det var bara för smärtsamt att tänka på att han vart borta. Jag ville inte tro det. Några veckor efter att Nalle dog så besökte han mig. Det låter säkert dumt men jag tror på det. Han besökte mig i en dröm. Nu minns jag inte så mycket för det var några år sen. Men jag drömde att Nalle var hos mig men jag visste att han var död och bara var på besök. Vi lekte och allt vi brukade göra ihop. Men sen gick Nallen in genom en dörr, men jag fick inte följa efter. En lite pojke hindrade mig och sa att Nalle var med honom nu. Jag blev jätte arg för nalle var ju min hund. Men sen förstod jag att Nalle tillhörde denna pojke nu som älskade honom och skulle ta bra hand om honom.

Nalle var en omplacerings hund och vi fick honom av en barnfamilj med en dotter och en son. De kunde inte längre ha kvar Nalle för deras son var sjuk och de spenderade för mycket tid på sjukhuset för att ge Nalle det han behövde. Kanske han var pojken i min dröm? Det vill jag tro i alla fall.

Min andra och första egna hund var Siri. Hon är en lång och tragisk historia men oj så mycket glädje hon gav mig. Ingen i hela världen kunde få mig att skratta av ren lycka, men hon kunde. I mina ögon var hon perfekt, trots sin lever. Hon hade många idéer för sig. Då bodde jag hos min pappa ute på landet och när hösten kom skulle hästarna fodras, Siri var alltid med och hjälpte till. Så när hon hade lärt sig det brukade hon sätta sig framför teven vid 6 - 7 tiden på kvällen. Då visste man att det var dags att ge hästarna mat. När hon bara var några månader brukar hon göra likadant igen om kvällarna fast vi 8 – 9 tiden. Då skulle hon ner till stugan och sova. Så jag gick ner med henne, hon gick in och la sig och jag lämnade henne där. Men sen en kväll när jag kom ner hade hon haft sönder en soppåse full med skräp i. så det var sista gången hon fick gå och lägga sig själv.

En annan sak jag älskade hos henne var hennes besatthet i morätter. Det går inte att beskriva hur mycket hon älskade dem, men ofta använde jag skivor av morötter som godis till henne. Ofta var hennes bajs full av små, små moröttsbitar ( då hundar inte kan smälta rå morot).

Men hon dog i höstas, det var nog den värsta tiden i mitt liv. Nuka min nuvarande hund hade jag skaffat en månad innan Siri dog. Jag hade ju planerat 12 år med Siri i mitt liv, så en hund ville jag ha. Det skulle också bli otroligt jobbigare och saknaden större om jag inte hade skaffat Nuka.

Jag kände mig tom när Siri var borta. Allt var meningslöst och när jag vaknade på morgonen kände jag mig som en tom canvas. För mig fanns det inget som var värt att göra. Men Nuka höll inte med och hade jag inte haft honom eller min häst Donna så hade jag stannat i sängen. Men under några månaders tid kände jag en enorm närhet av Siri. Jag kunde känna att hon låg på golvet nära min säng. Ibland kunde Nuka få till ett typiskt Siri ljud som han aldrig gjort tidigare eller sen dess. Ibland när jag och Nuka låg och myste i min säng, så kunde jag känna Siris närhet i Nuka. Om jag blundade så luktade Nuka som henne, hans korta päls kändes som hennes långa. För en kort stund var han Siri. Varken jag eller Siri ville släppa taget om varandra, även om det fick mig att må sämre vissa dagar då det påminde mig om att hon var borta. Men med tiden började jag må lite bättre, blev lite gladare och jag och Nuka fick ett starkare band.

En dag satt jag i mitt rum, Nuka som i min säng och jag tänkte på Siri. Bara tanken på Siri fick mig att le och jag kände en sådan otrolig tacksamhet mot Siri. Av någon anledning sa jag Tack Siri högt. Då började jag känna att hennes närvaro lättade, inget jag ville och jag blev nästan lite rädd för att hon skulle försvinna igen. Men hennes närvaro försvann mer och mer för varje dag. Nu känner jag henne bara vid ytterst få tillfällen.

Jag tror på detta lika stark som folk tror på spöken eller en gud. För mig hälsade Nalle på mig och Siri var hos mig trots att hon var död.



Siri, den duktiga krusbärsplockaren.



Nalle som älskade att bli fotad.
Bilden är tagen med min allrs första digitalkamera.

Jag älskar Slottsliv. Titta in i alla dessa magiska slott. Endel är extremt vackra och andra är inte så speciella, eller för mig för moderna. Jag älskar historian om platsen, de vackra möblerna och alla andra ideer man hade förr. Programledaren tycker jag är jättebra och skule nog kunna få vad som helst intressant.

Idag såg jag ett avsnitt där ett par hade köpt en nästan förfallen herrgård/slott. De har gjort ett otroligt jobb. Då undar man vad fan har dem för yrken? Gården köpte dem säkert hyfsat billigt, men renoveringen och alla de gamla möblerna är ju inte billiga. Vad krävs för att ha råd att bo i ett slott eller fonare herrgård?

Men något jag störde mig på av detta par var att dem hade en chihuahua. Jag har inget emot den rasen utan tycker att den är väldigt söt. Men dem gick runt och bar på hunden överallt. Vid ytterst få tillfällen kunde man se hunden gå. Jag förstår inte människor som går runt och bär på sina hundar. Visst det kan vara mysigt att ta upp hunden för att krama eller gosa lite med den. Men att gå och bära på hunden. Nej, hundar har fyra ben som fungerar alldeles utmärkt!



Ett slott jag mer än gärna skulle vilja bo i är Teleborgs slott i Växjö. Omgivningen är så vacker, perfekt storlek, bygnadens utsmyckningar och statyer är helt underbar!! Men tyvärr så är det Växjö kommun som äger slottet, tror jag. Slottet används mest för olika tillställningar som bröllop och liknande. Tror också att det används som hotel.

Se, jag kan gå alldeles utmärkt! :D

Ser så mysigt ut så tror nog att jag sk krypa ner hos honom. :D

Jag minns så tydligt när veterinären ringde för att tala om att du var en vattenmissbrukare. En sån lättnad jag kände att felet var så enkelt. Missbruk kan man göra något åt, allt jag behövde göra var att gradvis minska ditt vattenintag till en normal mängd. Det gick så bra dem första dagarna, jag ville och hoppades att denna diagnos var den rätta. Men jag tyckte så synd om dig att du inte längre fick gå lös på gården. För då hade du stått där du alltid stod och drack regnvatten.

Jag minns så tydligt hur jag vid ett tillfälle tittade på dig. Jag fylldes av en enorm lycka, jag skulle få behålla dig, tänkte jag. Jag var så glad att du var min och du var här för att stanna.

 

Men du var ingen missbrukare…

Igår tog jag och Nuka bussen in till Jönköping för stadsträning. Varför åka in till stan för att träna? Vad är meningen med det? Kanske ni undrar. Jo, då ska jag förklara. För det första ska din hund alltid lyssna på dig. I en stad eller på en ny plats där mycket händer kan hunden ha fullt upp med att utforska saker, som nya dofter. Det är inte så kul att bli dragen hit och dit, kors och tvärs för att hunden ska lukta. Det är också lite pinsamt om en hund helt plötsligt hoppar på en människa för att hälsa eller dra dig tvärs över gatan för att hälsa på en hund. En ovan hund kan bli rädd/osäker för allt som på går inne i stan. En rädd/osäker hund kan bli aggressiv och det vill ingen ha. Så därför bör alla hundägare träna lydnad inne i stan.

 

Hur ska man träna?

Det finns många sätt att träna på beroende på vad du vill ha ut av det. Mitt mål är att Nuka ska kunna gå fot hela tiden. Ignorera alla människor och allt vad som kan komma i hans väg. För att komma dit måste man träna ofta så att hunden blir van vid allt som händer. Då tycker dem inte att det är lika intressant längre.

 

Vad behöver man?

1. TID – det är ingen idé att träna om du känner dig stressad eller har en begränsad tid som du kan lägga ner på träningen. Alla hundar tar olika tid på sig att lära in något. Har du en valp kan du räkna med att de har svårt att koncentrera sig längre stunder. Det är då viktigt att blanda allvar med lek. Har du en äldre hund som fått gå lite vart den vill i stan och inte haft några krav på sig. Då kan du räkna med motstånd. Den tycker säkert att det du sysslar med är onödigt. Den har aldrig behövt göra det tidigare så varför börja nu?

2. GODIS – en hund gör allt för något gott. Det optimala godiset för en hund är dens egna torrfoder. Speciellt för valpar då det inte är bra om dem får för mycket godis för då går dem lätt upp i vikt. Men med vissa hundar har man inte turen att dem gillar sin mat så pass mycket att dem är villiga att jobba för det. Jag brukar då köpa ett annat torrfoder, ibland har jag till och med bakat eget hundgodis. Undvik att ge hunden för mycket av godis som innehåller socker. Socker är inte bra för oss och då inte bra för hundar heller.

3. TÅLAMOD – igen, träningen kommer att gå bra om du är på dåligt humör eller stressad. Risken är att du skäller ut din hund när den gör fel. ”Varför gör du inte som jag säger? Du gjorde ju det förra gången!” ”Varför förstår du inte vad jag menar? Tröga hund!” Kan du inte kontrollera ditt humör är det lika bra att avbryta träningen.

4. PLANERA DITT MÅL – vad är ditt stora mål med träningen? Hur ska jag träna för att komma dit? Vad fungerar bäst på min hund? Vad har jag för mål idag?

 

Träningen:

Min träning går ut på att hunden ska gå fot hela tiden. Vad som än händer och vad som än går förbi ska min hund gå fot. Det krävs jobb, koncentration och tålamod från båda sidorna. Jag börjar träningen från det att vi gått ur bussen eller bilen. Hela tiden ska hunden lyssna.

För att fånga min hunds uppmärksamhet visar jag honom att jag har godis. Visa inte genom att vifta med det framför ögonen utan det är nosen vi vill ha med oss. Alltid när jag ger ett kommando säger jag först hundens namn och sen kommandot. Då fångar man upp hundens uppmärksamhet, man har ögonkontakt vilket underlättar kommunikationen. Detta sker på bara någon sekund, så det gäller att vara snabb. Säger du kommandot utan namnet är det vanligt att ingenting händer. Du kan säga det om och om igen, men resultatet blir det samma. Hunden har fullt upp med sitt och tar ditt kommando som vanligt prat till någon annan. Att rycka i kopplet för att få kontakt hjälper inte heller. Dels är det inte skönt för hunden, den kommer med tiden att ignorera dina ryckningar men mest av allt blir det ingen positiv känsla vilket är det vi är ute efter. Alla hundar lär sig bäst genom positiv träning. Ignorerar hunden dig trots att du använder dens namn, träna då hemma på det genom att ge din hund godis varje gång du säger dens namn.

Nu när du fått din hunds uppmärksamhet ska den säkert gå fot. Det kommer den säkert inte ha tid för eller att den går fot några steg sen fortsätter med sitt. Det är nu det krävs att ha ett bra tålamod och godis. Jag brukar alltid ha ett extra gott godis i början så att hunden vill ha mer. Så vill inte din hund lyssna säg namnet och visa godiset för nosen. Det räcker med att hunden bara går några steg fot för att få godis. När den blir mer van vid omgivningen kan man dröja lite längre med godiset. I början är det viktigt att ge den godis ofta, så att hunden tycker det är kul. Ännu en gång är alla hundar olika. En del kanske lyssnar direkt och är jätteduktiga, andra kanske inte lyssnar alls eller väldigt dåligt. Går det dålig och du känner att hunden är mer koncentrerad på omgivningen än dig. Gå till en mindre gata där det inte är lika mycket folk. Det kan också hjälpa att låta din hund sitta och titta på allt som händer första gången. Vad du än gör sluta aldrig för att det går dåligt eller ge upp.

Viktigt! Lyssna på din hund. Har ni hållt på en stund och din hund verkar oengagerad eller trött. Ta då och vila eller åk hem. En hund som är trött kommer inte att pristera bra vilket kan slutat i irritation från din sida. Detta är extra viktigt för valpar som blir trötta snabbt och lätt tappar koncentrationen. Det spelar ingen roll hur lång tid din träning tar så länge den slutar positivt.

 

Så hur gick det för mig?

Jag är jättenöjd med hur det gick. Nuka skötte sig jättebra för att vara andra gången i stan. Några fel här och där, men det är bara att träna på så är dem borta.

 

Tyvärr är det svårt att fota när man själv tränar och håller kameran, men här kommer några bilder iaf.

Åka buss

MITT SISTA TIPS. Börja alltid smått. Kan inte din hund gå fot än, lär den det först. Annars blir det inte kul att gå i stan med den. Är din hund ovan/rädd/osäker när det är många människor och händer mycket runt om? Ta det långsamt fram. Börja med platser där det är lugnt men det ändå finns människor, som en park eller att populär motions plats.

 

Har du frågor eller egna synpunkter? Kommentera gärna.

Dagens morgonrunda blev två timmar lång. Jag älska när det är så fint väder att man inte vill sluta gå och självklart passar man på att fota. Batteriet passade på at dö, så nu ligger det på laddning. Nu liggen en sovande hund i MIN säng. Men jag får väl skylla mig själv när jag har tagit "hans" fåtölj. Ja, han är bortskämd.

Min matte har en sån där dum sak som ni kallar för häst. Jag vet inte vad den ska vara bra till, men den gör så att matte är för mycket borta ifrån mig. Ibland så tar matte med mig till stallet, men där stänger hon bara in mig i ett litet rum och går sen och hämtar den förbannade hästen. Så pysslar hon om den och går sen iväg med den och är borta JÄTTELÄNGE!!! Men värst av allt är när hon tar med den saken på VÅRAN promenad. En gång höll den hästen på att mosa mig. Matte sa att hon inte menade nått illa utan hon blev bara rädd för en soptunna. Men jag tror att hon gjorde det med flit, vem blir rädd för en soptunna? Jag är säker på att hon är ond. Man kan inte vara snäll om man håller min matte ifrån mig. Hon har säkert en plan på att ta matte ifrån mig.

 

Men så en dag fick matte en jättebra idé sa hon. Men hon vägrade tala om vad utan sa bara att vi skulle till stallet. Jag tycker inte det är så kul där men det är tråkigare att vara själv och dessutom behövde jag ta en promenad. Så jag hängde med. Väl i stallet stängde matte in mig i sadelkammaren, som vanligt. Varför hängde jag med? tänkte jag. Matte tog in sin jävla dumma häst och myste med henne. Jag ville också mysa med matte så jag hoppade upp och ner och ropade flera gånger. Men det var som att jag inte fanns. Sen satte hon på hästen massa saker, hon brukar gör det. Sen hämtade hon mig. Det är lite konstig men har hänt innan så jag trodde bara att hästen skulle hänga med och förstöra får promenad.

 

Men när vi kom in en liten bit i skogen sa matte att jag skulle sitta. Sedan tog hon bort kopplet och klättrade upp på hästen. Nu började det bli konstigt. Sen sa matte att jag fick gå men jag fattade ju ingenting, vart skulle jag gå eller skulle jag gå upp på hästen? Sen började hästen gå framåt så jag följde med. Jag gick rätt nära för jag fattade fortfarande ingenting. Men matte bara skällde på mig att jag gick för nära och sa att jag skulle springa iväg i stället. Då insåg jag. Den där häst jäveln hade vunnit och nu skulle matte lämna mig i skogen. Men så lätt ska hästen inte få vinna. Så jag började gå en liten bit ifrån men ändå hålla koll så att dem inte stack iväg. Helt plötsligt berömde matte mig och gick jag för långt bort ropade matte att jag skulle vänta eller om jag stannade och nosade så stannade matte ibland för att vänta på mig. Så hon skulle nog inte överge mig trotts allt, men helt säker var jag inte.

 

Sen kom vi till en backe och jag tänkte visa den där hästen hur snabb jag var. Så jag tog sats och sprang så snabbt upp jag bara kunde. Hästen började också springa efter. Ett tag trodde jag att den jagade mig men så såg jag att det var matte som sagt att den skulle springa. Så då sprang vi upp för backen, jag vann. Det var jättekul. Vi har varit ute en gång till efter det å då sprang vi ännu mer. Fast nu fick hästen springa fotare och hon är jätte snabb så jag hann inte med. Hon kanske inte är ond trotts allt. Men jag tror fortfarande inte på att hon är snäll, för hon tar för mycket av mattes och min tid. Men alla andra hästar som finns där dem är onda. Dem tittar på mig som om jag vore deras middag. Äter hästar små valpar?

 

Nuka