Saknad

Ångest och saknad, jag vill bara tillbaka men jag kan inte. Nu känns allt tomt och meninslöst. Vid det här laget hade jag redan fodrat och släppt ut alla hästar och skulle kanske sitta just nu inne i huset och äta frukost. Kanske det skulle vara tävling idag. Annars hade han börjat på att mocka, jag blandar och ger foder till stona och unghästarna. Han hade nog sagt en mängd onödiga saker, endel roliga saker, berättat historier från sitt liv. Om några timmar skulle vi säkert ta varsin häst ut i skogen och köra galopp i backen några gånger. Jag skulle säkert längta hem vid nått tillfälle och få lust att sluta. Känna mig osäker och ensam. Fast ju fler dagar som går desto gladare blir jag och känner att jag börjar kunna släppa mig själv fri mer och mer. Vi hade nog tagit upp Kajsa i corallen och fortsatt med inridningsträningen. Undra hur det hade gott. Vid 12 så hade vi gott in för att käka lunch. Antingen hade vi pratat eller så hade han suttit vid datan. Han hade säkert fått ett utbrott på sin mamma som kom med maten för att hon inte gjorde något som han tyckte eller nån annan dum anledning. Nuka hade lekt och härjat så att han vid kvällen somnade i soffan gärna så nära mig som möjligt, helst på. Vid kl sex på kvällen hade jag, om hästarna inte redan var inne, tagit in alla hästar själv. Mina handleder och knä hade nog gjort ont flera gånger under dan. Efter att alla hästar kommit in och fått mat så hade Nuka och jag gått in till oss och myst i soffan några timmar. Jag hade tittat på nån serie på datan tills det var dags att fodra hästarna igen. Efter det var det dags att krypa ner i sängen för nästa dag skulle man upp 6-7 igen och göra om allt.
Men varför känner jag mig bara lessen och tom nu när jag är här. Jag saknar honom otroligt mycket, varför vet jag inte. Men det känns som man förorat en väldigt god vän. Man umgicks ju alla dagar i över en månad. Jag funderar på vad han gör, saknar han mig? Vad tyckte han om mig igentligen? Pratar dem om mig där nere? Hon, ja hon vet jag inte vad jag tycker om. Allt hade varit bättre om hon inte fanns. Då hade det varit mycket roligare. Ingen som skäller på en för att man gjort nått fel som man inte visste om för hon har inte gått igenom hur hon ville ha saker och ting. Varför ångrar jag min att jag flyttade hem igen? Hade jag stannat kvar så hade jag nog skadat mig allvarligt förr eller senare. Ett under att jag inte blivit sparkad eller åkt av en häst. Men varför är jag inte glad??!!! Jag var ju så glad över att komma hem för nån dag sen, men allt jag vill är att åka tillbaka. Tanken på att man nog aldrig kommer att träffa dem, speciellt han, igen gör mig ledsen. Jag vet inte om hon blev sur för att jag valde att åka hem, hon pratade knappt med mig de sista dagarna. nåja, jag pratade inte med henne heller för jag hade inget att säga mer än kallprat. Men hade jag stannat så hade det ända jag velat göra var att flytta hem. Men nu ångrar jag att jag inte stannade för att lära mig allt. Fast jag samtidigt inte ville vara med på allt för skaderisken var så hög. Men jag vill tillbaka!!! Jag vill säga till nån att jag ångrar mig, men det kan jag inte. Jag hoppas bara att jag slutar sakna dem snart, eller att jag får träffa han snart eller höra av honom. Jag önskar att han och jag kunde vara vänner. Nära vänner, som syskon nästan. Jag hoppas och jag drömmer, men jag tror inte det kommer att bli så. Usch! Jag vill inte att det ska bli att man aldrig hörs av igen, känner han likadant? Eller är jag bara en annan människa som kom in och gick ur hans liv så snabbt och resten skiter han i. Nej, jag ska inte deppa över detta, inte för länge bara. Utan jag bestämmer att jag en dag ska jag träffa honom, undra om han kommer att minnas mig?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0